samladeverk

Det regnar ner flaskor och bråte över oss. Av någon anledning har Boca Juniors styrelse bestämt sig för att placera bortafansen i etaget över hemmapubliken vilket gör att de kontrollerar luftrummet totalt. Jag står på La Bombanera ett par timmar innan ännu ett Buenos Airesderby drar igång, Boca – Independiente.

Bocas klack, spelare nummer 12, har närmare 15 trummor och lika många trumpeter som dragit igång för längesen, klacken har allt ifrån paraplyer till banderoller med Maradona och Tevez på. Redan där biljetten ska rivas hör man Independientesupportrarna tiotals meter ovanför oss, där börjar häcklandet, en äldre man utan tröja på sig står och skriker glåpord uppåt på läktaren medan bortasupportrarna svarar med detsamma. Inne på arenan drar det nu ihop sig till startsignalen. I två timmar har vi stått och blivit häcklade, fått allt ifrån flaskor, loskor till urin nerslängt på oss. Mannen utan tröja har svarat med några ord om deras mammor och spelare som gjort att resten av Bocasupportrarna skrattat högt och retligt.

Men det är inte här min fotbollsresa till Latinamerika har börjat, den började månaden innan. Samtidigt som ni satt och tittade på vinterträningarna i januari drog jag mig till fotbollens mecka för att följa en handfull ligor under tre månader. Jag åkte från ett regningt Köpenhamn och gick ett dygn senare ut från flygplatsen i Rio de Janerio i 25 gradig värme. Bodde på hostel mitt i stan, träffade gäng efter gäng som alla hade svaren på vad som fattades i fotbollen idag. Först lite turism, upp till Jesustatyn, sockertoppsberget och en titt på favelen, kåkstäderna.

När det var avklarat och vykorten skickade så begav jag mig till världens största fotbollsstadion, Maracana. Arbetarlaget Flamengo och överklasslaget Fluminense delar på den, den kommer dessutom troligen vara värld för VM-finalen 2014. Över 100.000 kan tas in, innan ombyggnaden tog den det dubbla. Brasilianska ligan är inte äldre än 40 år gammal, innan fanns länuppdelningar på grund av landets stora yta. När jag är där är det ligauppehåll men Riomästerskapen spelas. En chans för mindre lag att spela mot de större likt engelska FA-cupen fast inte ens i närheten av samma prestige.

Flamengo spelar mot Doque. Doque är flera divisioner ner medan Flamengo spelar i högstaligan. Innan matchen vimlar det av folk utanför i svarta och röda färger. Alla försöker sälja falska biljetter till fullpris eller så stirrar de på mig som om jag hade fyra huvuden. En blek turists tillvaro utanför alla arenor i sydamerika är jag rädd. Innan vi kommer upp på läktaren muddras vi och går förbi Garrinchas staty, han som vann VM 1958 och har en son i Halmstad, ni vet.

Flamengo kör totalt över Douqe och vinner med 5-1. Souaza är deras stora stjärna i något av en liknande Henrys spelroll. Flamengo har på sin höjd 10.000 supportrar på plats. Två minnen har jag med mig från matchen, den äldre herren som satt bredvid mig i början av matchen har gått sin väg och nu står en 12-årig pojke med två bengaler och snusnäsduk med solglasögon på stolen bredvid och hoppar med klacken. Bengaler, öl och ljusraketer säljs tillsammans med godis och läsk ute på läktarna, inga korvstånd som jag är van vid på Malmö Stadion. I slutet av matchen när Doque slutat spela får Flamengo en frispark nära straffområdet, Bruno skanderar hela klacken. Bruno är målvakt och han börjar smått springa upp för att lägga frisparken medan tränaren hoppar jämnfota och pekar tillbaka honom till mål. Bruno slår frisparken i ribban och publiken jublar.

”Det var längesen” säger en nyfunnen vän på en enkel kvarterskrog runt Copacabana. Vi pratar om senaste VM-guldet för Brasilien. Han pratar om att sex år är längesen. Efter det har de vunnit Copa America, deras svar på EM. Vi sitter hela kvällen och blandar engelska, spanska med portugisiska och frågar om översättningar i nästan hela baren. Alla är engagerade i fotbollen, överallt hänger det tv apparater med fotboll igång, allt ifrån andraligan till mästerskapsmatcher. Det går inte en dag utan att jag ser minst ett tiotal med landslagströjan på sig ute på gatorna.

När det väl är matchdag för något av Riolagen så har de deras tröjor på sig. Spelschemat verkar fungera sådär, ibland flyttas matcher veckor bort, ibland två timmar innan alla andra tror den börjar. Jag tar bussen till Maracana på nytt inför Fluminensematchen. Skriver tanterna i Malmö arga insändare om hur Malmös stadstrafik kör så ska de inte åka i Rio, jag hinner knappt betala förren jag slungs ner i sätet bakom mig. Väl framme vid stadion igen så får jag återigen tacka nej till ett tjugotal falska biljetter. Till och med när jag står och ska betala min biljett i de små luckorna vid betongväggen så vill de sälja. Hålen i betongväggen där jag köper biljetter är inte större än att jag får in min hand, sen ger jag tecken med handen om hur många jag ska ha, hela tillställningen blir otäck när polisen i stora fordon med galler kommer förbi i området.

Nu finner jag mig själv mitt i klacken som vanligt. Fluminense, eller ”Flu” som supportrana skanderar har rödgröna färger på banderoller, flaggor och bengaler. Flufansen är lite mindre högljudda och sitter för det mesta ner. En felpass resulterar i att spelaren buas ut till nästa bolltuch och vid varje miss flyger muggar och burkar över kanten, troligen ner på tursiterna som velat sitta lugnt etaget under klacken. Flu möter Macae och matchen blir jämn. Bäst på plan är Thiago Neves, han som satt på bänken mot Sverige i London, om ni minns. Anfallaren skapar ytor i ett annars trögt Fluminense. Laget de möter är en stor överaskning och ligger på en andraplats i gruppen i samma mästerskap som Flamengo spelar.

Minnet från den här matchen kommer när Flu gör 2-2 i slutminutrarna. Supportrana firar som de vunnit matchen samtidigt som två män stor och kramas i trappan längre ner. När firandet är slut så börjar supportrarna vissla åt mänen som modigt står kvar, det som var helt normalt firande för någon minut sen är nu något dåligt. En burk träffar männen som står kvar. Männen får vara ifred när ännu en försäljare går runt på läktaren. ”Cherveja” skriker han med irriterande röst och har en frigolitlåda på magen full med öl. Matchen är slut minutrarna senare och vi glider förbi Garrincha på vägen ut igen.

Veckan senare är det ny stad och ny arena. Efter sex timmars bussfärd, brasiliansk standard, är jag i Sao Paulo. Staden rymmer 20 miljoner invånare och är allting som Rio inte är. Inga stränder, inga turistsökande gatuförsäljare eller kända statyer.

Publicerad på svenskafans.se juni 2008
http://www.svenskafans.com/varlden/sydamerika/artikel.asp?id=241595

Efter sex timmars bussfärd, brasiliansk standard, är jag i Sao Paulo. Staden rymmer 20 miljoner invånare och är allting som Rio inte är. Inga stränder, inga turistsökande gatuförsäljare eller kända statyer. Sao Paulo är industristaden, och en industristad med 20 miljoner invånare liknar snabbt en stor sovort.

Som tur är har de ett fotbollslag som inte är ett dussingäng, Sao Paulo FC har fostrat storspelare som Kaká, Cafu, Juninho och Fabiano för att bara nämna några. Richarlyson som satt på samma bänk som Neves mot Sverige spelar även där. Jag tar mig till Morumbi, som arenan heter, med lokalbussen.

De har såklart flyttat fram matchen några timmar så jag försöker göra mig förståd i korvstånden utanför samtidigt som poliser patrulerar området och fansen börjar strömma in, alla stirrande på den vite turisten. Väl inne så blir jag besviken. Det är Sao paulomästerskapen, en lokal turnering innan serien startar och laget drar ingen storpublik. Nästan 70.000 av arenans platser gapar tomma och vi 10.000 som tagit oss dit står upptryckta på ett övre etage med bra långt ner till bannan.

Inters Adriano har varit utlånad till laget i någon vecka när jag ser Sao Paulo slå Rio Clara med 3-0, vilket är i underkant av vad det borde stått. Clara hade ingen chans i matchen utan allting handlade om Adriano. Inte för att han spelade bra utanför att publiken sjöng mer om honom än om laget i helhet. Han lunkade på som vi sett honom i Inter, inga snabba omvändningar eller finter, bara lunkande. Ändå prickar han in 1-0 med skallen på hörna en bit in i matchen. Publiken blir vild i det strilande regnet.

Matchen rullar på och inget oväntat händer, det ser ut som att hemmalaget helst av allt vill bli klara och åka hem. 2-0 står det när matchen går mot sit slut, då prickar Richarlyson in ett långskott likt Sebastian Larssons mot Tottenham och dommaren blåser av. Jag lämnar snabbt Sao Paulo eftersom det är svårt att hitta något att göra, nästa match är veckor bort och den argentinska serien startar inom en vecka. Jag packar ihopa min ryggsäck för säkert hundrade gången och köper en enkel biljett söderut med samma bussbolag.

Jag hamnar i Buenos Aires, Argentina efter någon veckas turistande i Brasilien. Det är varmt och staden är ganska europeisk. Stora avenyer, caféer och många kan engelska. Nu står jag utanför La Bombanera. Boca Juniors hemmaarena och insuper stämningen. Tiotusentals strömmar till från alla håll och kanter, allting i gult och blått. Laget kunde i början inte bestämma sig för sina färger. Eftersom Buenos Aires är en hamnstad så valde de sina färger av första ankommande skep, som var svenskt, alltså gulblått.

Det är öppningsmatch för säsongen och det är packat i korvstånden, vid de falskbiljettförsäljande killarna i gränderna och vid souvenirerna. Det slutar med att jag kommer till insläppet när matchen har börjat. Den äldre mannen i luckan ber om min biljett, jag ber om att få köpa, han ber igen om min biljett och jag inser att de tagit slut för flera timmar sen. Så nära kom jag öppningsmatchen till ett av världens mest klassiska lag den svettiga dagen i den nergångna statsdelen Boca.

Första matchen jag ser är Racing mot Olimpo. Racing är nykomlingar i serien och delar stadio med Independiente. Jag vet ingenting om laget, inte ens dess färger. Vi köper de billigaste biljetterna och går med strömmen. Jag hamnar såklart bakom de som sköter klacken på ståplats. De grabbarna som inte ser matchen utan ser till att du skriker. Skriker du inte hjälper du inte laget och då har dom ett prolem. Racing spelar illa och släpper in ett billigt mål.

Publiken fortsätter att sjunga som ingenting hade hänt tills det blir halvlek. Då sätter alla sig ner samtidigt som dommaren sätter pipan till munnen, kvar står en stor vit turist som blir pausens mest utstirrade person. Klackledarna skrattar åt mig samtidigt som mariuanaciggaretten går runt bland dem. Lika snabbt som de satt sig ner ställer de sig upp när dommarna kommer in på plan. Racingpubliken fortsätter att sjunga. Jag faller för laget och sjunger med i något jag inte förstår. Klackledaren stirrar på mig när jag slutar för att spara rösten. Jag sjunger ut igen i svenska jullåtar, något ska man ju sjunga.

Dagen efter är det dags att besöka Estadio Munumental, River Plates hemmaarena. Det är fullsatt och till hälften sittplatser. Jag hamnar på sittplats men hoppas på god stämning ändå. River har två stjärnor. Ariel Ortega är den ena, Falcao från Colombia är den andra. Den första skulle vara ”nya Maradona” VM 1998 men blev utvisad i kvartsfinalen mot Holland för en skallning på Van der Sar och Bergkamp gjorde sitt kanske snyggaste mål i karriären och avgjorde matchen i slutminuterna. Den sistnämnde kommer antagligen till europa inom något år.

River Plate är de lite finares lag i Buenos Aires. De sjungs sällan, apploderas sporadiskt och det finns ingen riktig klack som hålls ihop. River möter San Lorenzo, ett Buenos Aireslag det med. Lorenzo har en liten klack med sig högst uppe på ett etage långt ifrån plan. Så fort de får igång en ramsa som hörs så busvisslas det eller skriks skällsord från den sittande Riverpubliken. Till slut blir det irriterande, istället för att själv sjunga så busvisslar man igen. Matchen slutar lika och Lorenzo verkar vara det nöjdare laget.

Nästa gång jag ser på fotboll är det River igen. Vilket lag de mötte har jag ingen anning om, det enda minne jag har är att det förmodligen var en av de bättre matcherna jag såg. Regnet började ösa ner tidigt i matchen, inget littet lätt svenskt sommarregn utan en öppen himmel som förhindrar alltifrån att spelarna ska komma upp i hyggligt tempo till att slå en tremeters passning. Regnet sipprar ner även från etaget över oss och vi flyttar längre upp. Med tio minuter kvar avbryter dommaren matchen. Innan dess har Ortega skruvat in en frispark, Flacao kommit fri och lobbat över målvakten och ett långskott dundrats in. Det står 3-2 när dommaren ger upp, nu lyckas inte ens enmeterspassningarna.

I förtvivlan väntar alla på arenan på att regnet ska sluta, men det händer inte. Högtalarna förklarar att de sista minutrarna ska spelas senare, tid och datum kommer senare. Jag försöker fögäves hitta en taxi utanför. Ingen vill vänta i regnet så alla är upptagna och jag blir arg för att jag inte lagt ut pengar för ett engångsregnställ, istället blir det tåg och senare tunnelbana hem. Nästkommande dag sitter jag på hostellet i väntan på att skorna ska torka men ännu mer på min första Bocamatch, den mot Independiente.

Publicerat på svenskafans.se juni 2008
http://www.svenskafans.com/varlden/sydamerika/artikel.asp?id=241606

Efter matchen mot River Plate sitter jag på hostellet i väntan på att skorna ska torka men ännu mer på min första Bocamatch, den mot Independiente.

Jag köper biljetten till matchen dagar i förväg av en turistbyrå, blir ordentligt lurad på priset men får transport inkluderat. Dagarna emellan lägger jag på att äta stora stekar och lär mig dricka rödvin med andra hostelgäster. När det är dags blir jag upphämtad i en vit skåpbuss av en Bocafärgsklädd turistledare. Vi pratar fotboll och hämtar upp ett gäng till. När vi väl är framme så ser jag samma folkmassor strömma in som jag sett den gången jag inte kom in. Turistledaren försöker förgäves att få oss under taket där bortasupportrarna står, han vet att det snart ska börja hagla ner alla möjliga saker. Vi lyckas inte utan står istället och blir förnedrade. Matchen hinner inte ens bli fem minuter gammal förrän Boca ligger under och Independientefansen har skjutit smällare, kastat ballonger och verkar ha ett roligt tifo tio meter ovanför oss.

Bocafansen sjunger kosntant akompanjerat av trummor och trumpeter samtidigt som det spottas och slängs ner ännu mer saker. Någon blir träffad av en plastflaska fylld med läsk och segnar ihop. Han reser sig som att ingenting har hänt och fortsätter att skrika medan vi turister står och tittar på varan. – Såhär brukar det vara, säger ledaren, vi får ta all skit av bortafansen bara för att ägarna inte kan placera dem någonannanstans.

Andra halvlek startar med att hela La Bombanera sjunger Riquelmes namn när han kommer in på banan. Riquelme är storstjärnan. Riquelme gör ingenting dåligt på arenan, enligt supportrarna. Slår han en passning fel gäller inga busvisslingar eller glåpord som med alla andra. Han gör sitt jobb och väggpassar sig in i Independientes straffområdet och sätter säkert 1-1 innan han efter en timme byts ut. Matchen slutar med samma resultat och det är dags att dra sig hemmåt. Om River är överklasslaget så är Boca arbetarlaget. Boca är en sliten stadsdel. Hit åker man inte hursomhelst som turist utan kan följa med guidade turer som jag rekommenderar. Stadsdelen är otroligt charmig med massor av handmålade husväggar, uppbyggda plank med målade hus på där det sitter dockor överallt i fönstren och dörrar.

Jag återvänder veckan senare till ännu en match. Det vankas Copa Libertadores, sydamerikas Champions League. Boca vann turneringen förra året över brasilianska Gremio och Riquelme gjorde två mål. Nu är det dags igen och det är gruppspel. Boca har fått en ganska lätt grupp mot lag som Atlas från Mexico, Colo Colo från Chile och Maracaibo från Venezuela. Publiken är om möjligt mer högljud och stämmningen är bättre. Få mexicanare har rest till Buenos Aires för att se Atlas bli totalt utspelade i början av matchen. Riquelme chippar som så många gånger förr in ledningsmålet men spelar sen sämre, som resten av laget.

Efter en timme ställer sig samtliga på arenan upp och sjunger så gåshuden reser sig på armarna. Ståplats, sittplats och spelare nummer 12-klacken sjunger unisont Bocaramsor när stjärnforwarden Palermo stormar in 2-0. Publiken ger sig inte, de sjunger vidare och minuterna senare chipar även Palacio, andra fowrarden in 3-0 och matchen är död. Jag har inte varit med om liknande innan. Inte en mun var tyst för över en kvart på La Bombanera när Bocaspelarna förstog vad det handlade om och tog tag i matchen. Jag stirrade länge i ovansängen framför mig den natten när jag skulle sova.

Veckan senare är det San Lorenzos Nuevo Gasometro, Nya Gasbehållaren, som jag besöker. Arenan är 15år gammal efter att deras förra arena blivit såld och nedmonterad. Lorenzo har var jag vet inga storspelare att skryta med, det närmsta man kommer är förre Zaragoza och Portsmouthspelaren Andres D’Alessandro. Lorenzos arena lutar väldigt likt svenska arenor. Publiken är det bättre. De sjunger och skrålar, virar ner banderoller och startar matchen med ett jättelikt toalettrulleregn innan det kommer en karavan av fans med paraply, trummor och mer fanor in från sidan.

Lorenzo spelar den här kvällen Libertadores. De möter brasilianska Cruzeiro i andra omgången efter att förlorat mot Venezuelas Caracas, något av en skräll. Lorenzo bjuder inte på någon fin fotboll utan spelar kollektivt igenom första halvlek med att ha några få chanser på inlägg, Cruzeiro ser blekt ut. Matchen rullar på och även här ställer sig ståplats upp i slutet av matchen och sjunger med. Vamo vamo, vamo vamo San Lorenzo skrålar de äldre männen bredvid mig, framåt framåt San Lorenzo. Matchen slutar 0-0 efter en nick i ribban i slutminuterna av Lorenzo, Cruzeiro skapade ingenting framåt.

Jag tillbringar kommande vecka i Buenos Aires med att göra utflykter, dricka kafe och umgås med Buenos Airesbor. Staden kallas den mest europeiska staden i sydamerika. Jag är inte som förr lika rädd för att bli rånad, bortförd eller hotad. Visserligen blir jag säkert lurad på pengar på grund av min hudfärg, men det ingår i spelet. Jag är klar med Buenos Aires efter en månad för denna gången och sätter mig på en 24timmars resa över anderna till Santiago, Chile.

Resan går smidigt fram till tullen i ett kylligt anderna. Tullen är till skillnad från den amerikanska trevlig och visar oss vägen där passen ska stämplas. Inte mycket får föras över gränsen. Hundar springer i våra väskor, bröd och frukt måste ätas eller kastas, ingenting får komma igenom. Efter någon kylig timme är vi klara och fortsätter snirklande genom bergen ner till Santiago. Efter Buenos Aires är det svårt att bli imponerad på resten av resan, Santiago gör det inte. Jag känner mig fast i en stor turistfälla nästan hela tiden. Jag drar ihopa några hostelgäster som med vill se fotboll och går och ser Colo Colo möta O´Higgins. Colo Colos, Estadio Monumental, är långt ifrån full i den här seriematchen.

Colo Colo har smeknamnet ”Indianerna” och dominerar Chilensk fotboll. Jag kostar på mig en av de dyraste biljetterna, som inte ens når priset på en ståplatsbiljett i sverige. Jag har tillgång till prisrummet, barrer och matställen där jag sitter. På andra sidan står klacken och sjunger nästan samma melodier som jag hört under hela resan. På ett sätt skiljer de sig, några är utklädda till indianer och de har indianinspirernade ramsor. Colo spelar illa och släpper in 0-1 i första halvlek för att sen kvittera in 1-1 i slutet av matchen.

Nästa match jag ser är på ett hotellrum i Bolivia. Jag har med några dagar missat det stora Boliviaderbyt, Bolivar – The Strongest. Ja, det är sant, de valde The Strongest till klubbens namn i passande tiggerrandiga tröjor. Istället ser jag ett Colo Colo rykt upp sig och spelar skjortan av Boca i Libertadores, 2-0, och det är inte i underkant. Det Colo jag sett måste nu i efterhand kom jag på, ha vilat flera spelare mot O´Higgins. Hotellrummet har bekvämligheter som aircondition, restaurang och en mängd fotbollskanaler. Den helgen såg jag i snudd på 15 matcher, allt ifrån Bundesliga, som är stort i sydamerika, till franska bottenmöten och division 2 fotboll i Bolivia.

Publicerat på svenskafans.se juni 2008. Resan gjordes januari-mars 2008.
http://www.svenskafans.com/varlden/sydamerika/artikel.asp?id=241743