Flamengo - en klubb i förvandling

Det var inte många säsonger sedan Flamengo harvade runt i mitten av tabellen och inte gjorde större anspråk på att komma någonstans med laget förrän någonting hände. 2006 vann laget Copa do Brazil som följdes upp med en tredjeplats i ligan och kvalificering till Copa Libertadores, sydamerikas Champions League, 2007.

I år är man även med bland de 16 sista i Libertadores och var i 15 veckor med bland top tre i tabellen. Efter några år av högre placeringar ser laget ut att fastna i mitten igen. Laget har tagit två poäng på de senaste 7 matcherna och behöver en vinst för att ens nå en sjundeplacering i ligan. Med kommande matcher som Santos, Internacional och ligaledarna Gremio ser det dystert ut på ett av Maracanas hemmalag, inte minst med tanke på att granen Fluminense, som de för övrigt med möter kommande veckor, bara för någon månad sen spelade Libertadoresfinal på samma matta.

 Mycket kan förklaras till de senaste transferfönstret. Renato Augusto lämnade för Bayer Leverkusen (10m £), Marcinho till Qatari SC (3.2£) och publikfavoriten Souza till grekiska Panathinaikos(3£). Utan dessa mer eller mindre nyckelspelare i Flamengo så är det inte konstigt att laget halkar efter, de har helt enkelt inte ersatts med rutinerade förmågor mer än Marcelinho från Wolfsburg.

 Förklaringen till att endast en spelare med rutin kommit in är att skulderna klubben har är enorma. De flesta som lånat ut pengar till ”Fla” har för några år sedan slutat att ens be om att få tillbaka dem. Att kalkylera ut skulderna är idag omöjligt. Flamengo är brasiliens största lag, och det är ett stort problem att de inte lyckats dra in pengar på de hållet.

 Rykten som att spelare inte blivit betalda sin löner de senaste 4månaderna har även flurerat vilket gör att större spelare knappast kan vara på ingång till klubben. Spelare som varit aktuella är Wagner Love från CSKA Moskva och Bocas mittfältare Gracian. Styrelsen i sin tur som sålde spelare för 16m £ i julas vill inte utala sig i medier om uteblivna inköp, men allting tyder på att de försöker hålla klubben flytande. Internacional har orkat med att sälja kvalitéspelare och ersätta de med ny kvalité, så varför skulle inte ”Fla”, som historiskt är en större klubb, inte kunna göra desamma?

Supporterna till laget blir alltmer högljuda och ilsknare i sin tur. Laget kan få möta burop redan på ingång till matcherna och kraven på framgång, lik de gångna åren, blir mer och mer påtryckande. En ny spelare, Richard Morales, Uruguay, var på väg att skriva på för klubben när han fick höra nyheten om att flera supportrar stormat träningsanläggningen vilket fick han till att vända klubben ryggen. Klubben har bara gjort fyra mål på de senaste sju matcherna, så anfallaren Morales hade behövts, vilket supporterna nu kan gräma sig själv för.

Enda ljusglimten på senare veckor har varit att tränaren, Caio Junior, visade sig lojal med klubben och tackade nej till en stor summa pengar för att träna ett lag i mellanöstern, men är nu under hårt tryck från både ledning och fans att vända på skeppet, vadhållningsfirmorna ger Caio fyra matcher. Hela Flamengo som organisation har ett enormt arbete framför sig med att komma ur den dåliga spiralen att inte kunna omvandla sig från att vara en storklubb till att nå framgång som en.

Publicerad på Svenskafans.com Augusti 2008
http://www.svenskafans.com/varlden/artikel.asp?id=248771

LDU Quito vann Copa Libertadores

q

Återmötet i Copa Libertadoresfinalen mellan Fluminense och LDU Quito blev en nagelbitare. Ett knöckfullt Maracana gjorde sig redo att se lagen gjöra upp om bucklan efter att mötet i Quito, Ecuador, slutade 4-2 till hemmalaget.

Återmötet i Copa Libertadoresfinalen mellan Fluminense och LDU Quito blev en nagelbitare. Ett knöckfullt Maracana gjorde sig redo att se lagen gjöra upp om bucklan efter att mötet i Quito, Ecuador, slutade 4-2 till hemmalaget.
Första halvlek inledes med spel mot ett mål stundtals, Fluminense tryckte på och radade upp chanser efter chanser, mycket tack vare Thiago Neves.
Ändå var det bortalaget, som i en tillkrånglad kontring turligt kunnde sätta 0-1 genom Bolanos reda i 6e minuten. Fluminense piskade på med chanser, och lika många missar, tills Neves gjorde sitt 5e Copamål för säsongen med ett långskott, som målvakten egenteligen borde tagit. Neves och Fluminense arbetade på, men släppte till mycket bakåt, vilket vålade stora problem där endast turen räddade dem från fler baklängesmål.
Neves kunde kvarten innan halvlek sätta dit 2-1 på ett närmast one-timer liknande mål. Neves och Washington var närmast innan halvlek att utjämna totalt, reglen om bortamål finns inte i turneringens final, och ställningen 2-1 var i underkant för båda lagen.

Andra halvlek fortsatte som den första slutade. Stolpträffar, skott centimetrar utanför och kontringar haglade. Efter knappa timmen får Fluminense en frispark en bit utanför straffområdet. Matchens spelare ska såklart ta hand om den, Neves. Sekunderna efter bollen lämnar 23-årings fot har han både lyckats med att gjöra en hattrick i Libertadoresfinalen, utjämnat till 5-5 och fått hela Maracana att gråta och jubla, samtidigt.
Efter det målet märktes det att inget av lagen ville spela mer än 90 minuter, om chanserna var många innan så var de fler sista halvtimmen. Fluminenses målvakt var den som fick jobba hårdast, ena sekunden ligga längst linjen för att se bollen ta i stolpen för att i nästa hoppa jämnfota på returen. Skottstatistiken skvalrar om stor Fluminensedomminans, 16-6.
Dommaren blåste och förlängning var på gång. Förlängningen var som att båda lagen struntade i försvarsspelet och la allt krut på anfall. I sista spelminuten blev Fluminenses försvarare Alberto utvisad efter sitt andra gula kort. Nu var straffar på gång.

Quitos kapten Patricio Urrutia började med att sätta sin stenhårt i mitten av målet, Fluminenses målvakt var chanslös eftersom han låg i andra sidan buren.

Fluminenses Sabino, eller "Somália" som han kallas la upp bollen samtidigt som Quitos målvakt gjorde någon slags ritual i målet, sittandes på huk hållandes i nätet och tittande neråt. Ritualen fungerade och han tog en illa slagen straff.
0-1 och Maracana tystnade för några sekunder.

Fernando Henrique, målvakten i Fluminense, gjorde sedan en snygg enhandsräddning på Quitos straff.

Nu händer något märkligt. Neves lägger upp bollen på punkten och dommaren blåser. Quitos målvakt rör sig längst linjen för att sedan gå mot dommaren, Neves slår in bollen i tom bur. Publiken jublar medan dommaren går fram till målvakten, som pekar på sin mun, jag vet fortfarande inte vad som hände, men straffen ska läggas om. Neves missar nu när han försöker lägga den i mitten längst marken. Neves lägger händerna om huvudet och går tillbaka till laget.

Quitos Salas, förra säsongen i Röda Stjärnan, sätter sen sin lätt i ena hörnet när Henrique dyker åt andra hållet.

Fluminenses Cicero blir den första att göra mål för laget och det står 2-1 till Quito efter tre lagda var.

Quitos Mendez tar sen lång sats och får turligt in 3-1.

Nu måste Fluminense gjöra mål på resten, och ta resten för att få lika efter fem lagda var. Fluminense skickar fram förre Fenerbachespelaren Washington för att lägga nästa. Quitos Cevallos sitter ner i målet och gjör samma ritual som innan. Cevallo vet precis vart den ska gå och tar den.

LDU Quito är Copa Libertadores vinnare som första lag från Ecuador.

LDU Quito presenteras 20minuter efter sista straffen inför ett nästan ödsligt Maracana som vinnare.
Vad säger Neves i intervjun efteråt? "Jag gjorde tre mål men det spelar ingen roll, vi vann ju inget ändå"

Straffar: http://www.youtube.com/watch?v=fEsvkQAlb6E

Publicerad på Svenskafans.se juli 2008
http://www.svenskafans.com/varlden/artikel.asp?id=245768



Resereportage Sydamerika





Det regnar ner flaskor och bråte över oss. Av någon anledning har Boca Juniors styrelse bestämt sig för att placera bortafansen i etaget över hemmapubliken vilket gör att de kontrollerar luftrummet totalt. Jag står på La Bombanera ett par timmar innan ännu ett Buenos Airesderby drar igång, Boca – Independiente.


Bocas klack, spelare nummer 12, har närmare 15 trummor och lika många trumpeter som dragit igång för längesen, klacken har allt ifrån paraplyer till banderoller med Maradona och Tevez på. Redan där biljetten ska rivas hör man Independientesupportrarna tiotals meter ovanför oss, där börjar häcklandet, en äldre man utan tröja på sig står och skriker glåpord uppåt på läktaren medan bortasupportrarna svarar med detsamma. Inne på arenan drar det nu ihop sig till startsignalen. I två timmar har vi stått och blivit häcklade, fått allt ifrån flaskor, loskor till urin nerslängt på oss. Mannen utan tröja har svarat med några ord om deras mammor och spelare som gjort att resten av Bocasupportrarna skrattat högt och retligt.

Men det är inte här min fotbollsresa till Latinamerika har börjat, den började månaden innan. Samtidigt som ni satt och tittade på vinterträningarna i januari drog jag mig till fotbollens mecka för att följa en handfull ligor under tre månader. Jag åkte från ett regningt Köpenhamn och gick ett dygn senare ut från flygplatsen i Rio de Janerio i 25 gradig värme. Bodde på hostel mitt i stan, träffade gäng efter gäng som alla hade svaren på vad som fattades i fotbollen idag. Först lite turism, upp till Jesustatyn, sockertoppsberget och en titt på favelen, kåkstäderna.

När det var avklarat och vykorten skickade så begav jag mig till världens största fotbollsstadion, Maracana. Arbetarlaget Flamengo och överklasslaget Fluminense delar på den, den kommer dessutom troligen vara värld för VM-finalen 2014. Över 100.000 kan tas in, innan ombyggnaden tog den det dubbla. Brasilianska ligan är inte äldre än 40 år gammal, innan fanns länuppdelningar på grund av landets stora yta. När jag är där är det ligauppehåll men Riomästerskapen spelas. En chans för mindre lag att spela mot de större likt engelska FA-cupen fast inte ens i närheten av samma prestige.

Flamengo spelar mot Doque. Doque är flera divisioner ner medan Flamengo spelar i högstaligan. Innan matchen vimlar det av folk utanför i svarta och röda färger. Alla försöker sälja falska biljetter till fullpris eller så stirrar de på mig som om jag hade fyra huvuden. En blek turists tillvaro utanför alla arenor i sydamerika är jag rädd. Innan vi kommer upp på läktaren muddras vi och går förbi Garrinchas staty, han som vann VM 1958 och har en son i Halmstad, ni vet.

Flamengo kör totalt över Douqe och vinner med 5-1. Souaza är deras stora stjärna i något av en liknande Henrys spelroll. Flamengo har på sin höjd 10.000 supportrar på plats. Två minnen har jag med mig från matchen, den äldre herren som satt bredvid mig i början av matchen har gått sin väg och nu står en 12-årig pojke med två bengaler och snusnäsduk med solglasögon på stolen bredvid och hoppar med klacken. Bengaler, öl och ljusraketer säljs tillsammans med godis och läsk ute på läktarna, inga korvstånd som jag är van vid på Malmö Stadion. I slutet av matchen när Doque slutat spela får Flamengo en frispark nära straffområdet, Bruno skanderar hela klacken. Bruno är målvakt och han börjar smått springa upp för att lägga frisparken medan tränaren hoppar jämnfota och pekar tillbaka honom till mål. Bruno slår frisparken i ribban och publiken jublar.

”Det var längesen” säger en nyfunnen vän på en enkel kvarterskrog runt Copacabana. Vi pratar om senaste VM-guldet för Brasilien. Han pratar om att sex år är längesen. Efter det har de vunnit Copa America, deras svar på EM. Vi sitter hela kvällen och blandar engelska, spanska med portugisiska och frågar om översättningar i nästan hela baren. Alla är engagerade i fotbollen, överallt hänger det tv apparater med fotboll igång, allt ifrån andraligan till mästerskapsmatcher. Det går inte en dag utan att jag ser minst ett tiotal med landslagströjan på sig ute på gatorna.

När det väl är matchdag för något av Riolagen så har de deras tröjor på sig. Spelschemat verkar fungera sådär, ibland flyttas matcher veckor bort, ibland två timmar innan alla andra tror den börjar. Jag tar bussen till Maracana på nytt inför Fluminensematchen. Skriver tanterna i Malmö arga insändare om hur Malmös stadstrafik kör så ska de inte åka i Rio, jag hinner knappt betala förren jag slungs ner i sätet bakom mig. Väl framme vid stadion igen så får jag återigen tacka nej till ett tjugotal falska biljetter. Till och med när jag står och ska betala min biljett i de små luckorna vid betongväggen så vill de sälja. Hålen i betongväggen där jag köper biljetter är inte större än att jag får in min hand, sen ger jag tecken med handen om hur många jag ska ha, hela tillställningen blir otäck när polisen i stora fordon med galler kommer förbi i området.

Nu finner jag mig själv mitt i klacken som vanligt. Fluminense, eller ”Flu” som supportrana skanderar har rödgröna färger på banderoller, flaggor och bengaler. Flufansen är lite mindre högljudda och sitter för det mesta ner. En felpass resulterar i att spelaren buas ut till nästa bolltuch och vid varje miss flyger muggar och burkar över kanten, troligen ner på tursiterna som velat sitta lugnt etaget under klacken. Flu möter Macae och matchen blir jämn. Bäst på plan är Thiago Neves, han som satt på bänken mot Sverige i London, om ni minns. Anfallaren skapar ytor i ett annars trögt Fluminense. Laget de möter är en stor överaskning och ligger på en andraplats i gruppen i samma mästerskap som Flamengo spelar.

Minnet från den här matchen kommer när Flu gör 2-2 i slutminutrarna. Supportrana firar som de vunnit matchen samtidigt som två män stor och kramas i trappan längre ner. När firandet är slut så börjar supportrarna vissla åt mänen som modigt står kvar, det som var helt normalt firande för någon minut sen är nu något dåligt. En burk träffar männen som står kvar. Männen får vara ifred när ännu en försäljare går runt på läktaren. ”Cherveja” skriker han med irriterande röst och har en frigolitlåda på magen full med öl. Matchen är slut minutrarna senare och vi glider förbi Garrincha på vägen ut igen.

Veckan senare är det ny stad och ny arena. Efter sex timmars bussfärd, brasiliansk standard, är jag i Sao Paulo. Staden rymmer 20 miljoner invånare och är allting som Rio inte är. Inga stränder, inga turistsökande gatuförsäljare eller kända statyer.

Publicerad på svenskafans.se juni 2008
http://www.svenskafans.com/varlden/sydamerika/artikel.asp?id=241595

Resereportage Sydamerika del 2







Efter sex timmars bussfärd, brasiliansk standard, är jag i Sao Paulo. Staden rymmer 20 miljoner invånare och är allting som Rio inte är. Inga stränder, inga turistsökande gatuförsäljare eller kända statyer. Sao Paulo är industristaden, och en industristad med 20 miljoner invånare liknar snabbt en stor sovort.


Som tur är har de ett fotbollslag som inte är ett dussingäng, Sao Paulo FC har fostrat storspelare som Kaká, Cafu, Juninho och Fabiano för att bara nämna några. Richarlyson som satt på samma bänk som Neves mot Sverige spelar även där. Jag tar mig till Morumbi, som arenan heter, med lokalbussen.

De har såklart flyttat fram matchen några timmar så jag försöker göra mig förståd i korvstånden utanför samtidigt som poliser patrulerar området och fansen börjar strömma in, alla stirrande på den vite turisten. Väl inne så blir jag besviken. Det är Sao paulomästerskapen, en lokal turnering innan serien startar och laget drar ingen storpublik. Nästan 70.000 av arenans platser gapar tomma och vi 10.000 som tagit oss dit står upptryckta på ett övre etage med bra långt ner till bannan.

Inters Adriano har varit utlånad till laget i någon vecka när jag ser Sao Paulo slå Rio Clara med 3-0, vilket är i underkant av vad det borde stått. Clara hade ingen chans i matchen utan allting handlade om Adriano. Inte för att han spelade bra utanför att publiken sjöng mer om honom än om laget i helhet. Han lunkade på som vi sett honom i Inter, inga snabba omvändningar eller finter, bara lunkande. Ändå prickar han in 1-0 med skallen på hörna en bit in i matchen. Publiken blir vild i det strilande regnet.

Matchen rullar på och inget oväntat händer, det ser ut som att hemmalaget helst av allt vill bli klara och åka hem. 2-0 står det när matchen går mot sit slut, då prickar Richarlyson in ett långskott likt Sebastian Larssons mot Tottenham och dommaren blåser av. Jag lämnar snabbt Sao Paulo eftersom det är svårt att hitta något att göra, nästa match är veckor bort och den argentinska serien startar inom en vecka. Jag packar ihopa min ryggsäck för säkert hundrade gången och köper en enkel biljett söderut med samma bussbolag.

Jag hamnar i Buenos Aires, Argentina efter någon veckas turistande i Brasilien. Det är varmt och staden är ganska europeisk. Stora avenyer, caféer och många kan engelska. Nu står jag utanför La Bombanera. Boca Juniors hemmaarena och insuper stämningen. Tiotusentals strömmar till från alla håll och kanter, allting i gult och blått. Laget kunde i början inte bestämma sig för sina färger. Eftersom Buenos Aires är en hamnstad så valde de sina färger av första ankommande skep, som var svenskt, alltså gulblått.

Det är öppningsmatch för säsongen och det är packat i korvstånden, vid de falskbiljettförsäljande killarna i gränderna och vid souvenirerna. Det slutar med att jag kommer till insläppet när matchen har börjat. Den äldre mannen i luckan ber om min biljett, jag ber om att få köpa, han ber igen om min biljett och jag inser att de tagit slut för flera timmar sen. Så nära kom jag öppningsmatchen till ett av världens mest klassiska lag den svettiga dagen i den nergångna statsdelen Boca.

Första matchen jag ser är Racing mot Olimpo. Racing är nykomlingar i serien och delar stadio med Independiente. Jag vet ingenting om laget, inte ens dess färger. Vi köper de billigaste biljetterna och går med strömmen. Jag hamnar såklart bakom de som sköter klacken på ståplats. De grabbarna som inte ser matchen utan ser till att du skriker. Skriker du inte hjälper du inte laget och då har dom ett prolem. Racing spelar illa och släpper in ett billigt mål.

Publiken fortsätter att sjunga som ingenting hade hänt tills det blir halvlek. Då sätter alla sig ner samtidigt som dommaren sätter pipan till munnen, kvar står en stor vit turist som blir pausens mest utstirrade person. Klackledarna skrattar åt mig samtidigt som mariuanaciggaretten går runt bland dem. Lika snabbt som de satt sig ner ställer de sig upp när dommarna kommer in på plan. Racingpubliken fortsätter att sjunga. Jag faller för laget och sjunger med i något jag inte förstår. Klackledaren stirrar på mig när jag slutar för att spara rösten. Jag sjunger ut igen i svenska jullåtar, något ska man ju sjunga.

Dagen efter är det dags att besöka Estadio Munumental, River Plates hemmaarena. Det är fullsatt och till hälften sittplatser. Jag hamnar på sittplats men hoppas på god stämning ändå. River har två stjärnor. Ariel Ortega är den ena, Falcao från Colombia är den andra. Den första skulle vara ”nya Maradona” VM 1998 men blev utvisad i kvartsfinalen mot Holland för en skallning på Van der Sar och Bergkamp gjorde sitt kanske snyggaste mål i karriären och avgjorde matchen i slutminuterna. Den sistnämnde kommer antagligen till europa inom något år.

River Plate är de lite finares lag i Buenos Aires. De sjungs sällan, apploderas sporadiskt och det finns ingen riktig klack som hålls ihop. River möter San Lorenzo, ett Buenos Aireslag det med. Lorenzo har en liten klack med sig högst uppe på ett etage långt ifrån plan. Så fort de får igång en ramsa som hörs så busvisslas det eller skriks skällsord från den sittande Riverpubliken. Till slut blir det irriterande, istället för att själv sjunga så busvisslar man igen. Matchen slutar lika och Lorenzo verkar vara det nöjdare laget.

Nästa gång jag ser på fotboll är det River igen. Vilket lag de mötte har jag ingen anning om, det enda minne jag har är att det förmodligen var en av de bättre matcherna jag såg. Regnet började ösa ner tidigt i matchen, inget littet lätt svenskt sommarregn utan en öppen himmel som förhindrar alltifrån att spelarna ska komma upp i hyggligt tempo till att slå en tremeters passning. Regnet sipprar ner även från etaget över oss och vi flyttar längre upp. Med tio minuter kvar avbryter dommaren matchen. Innan dess har Ortega skruvat in en frispark, Flacao kommit fri och lobbat över målvakten och ett långskott dundrats in. Det står 3-2 när dommaren ger upp, nu lyckas inte ens enmeterspassningarna.

I förtvivlan väntar alla på arenan på att regnet ska sluta, men det händer inte. Högtalarna förklarar att de sista minutrarna ska spelas senare, tid och datum kommer senare. Jag försöker fögäves hitta en taxi utanför. Ingen vill vänta i regnet så alla är upptagna och jag blir arg för att jag inte lagt ut pengar för ett engångsregnställ, istället blir det tåg och senare tunnelbana hem. Nästkommande dag sitter jag på hostellet i väntan på att skorna ska torka men ännu mer på min första Bocamatch, den mot Independiente.

Publicerat på svenskafans.se juni 2008
http://www.svenskafans.com/varlden/sydamerika/artikel.asp?id=241606

Resereportage Sydamerika del 3





Efter matchen mot River Plate sitter jag på hostellet i väntan på att skorna ska torka men ännu mer på min första Bocamatch, den mot Independiente.

Jag köper biljetten till matchen dagar i förväg av en turistbyrå, blir ordentligt lurad på priset men får transport inkluderat. Dagarna emellan lägger jag på att äta stora stekar och lär mig dricka rödvin med andra hostelgäster. När det är dags blir jag upphämtad i en vit skåpbuss av en Bocafärgsklädd turistledare. Vi pratar fotboll och hämtar upp ett gäng till. När vi väl är framme så ser jag samma folkmassor strömma in som jag sett den gången jag inte kom in. Turistledaren försöker förgäves att få oss under taket där bortasupportrarna står, han vet att det snart ska börja hagla ner alla möjliga saker. Vi lyckas inte utan står istället och blir förnedrade. Matchen hinner inte ens bli fem minuter gammal förrän Boca ligger under och Independientefansen har skjutit smällare, kastat ballonger och verkar ha ett roligt tifo tio meter ovanför oss.

Bocafansen sjunger kosntant akompanjerat av trummor och trumpeter samtidigt som det spottas och slängs ner ännu mer saker. Någon blir träffad av en plastflaska fylld med läsk och segnar ihop. Han reser sig som att ingenting har hänt och fortsätter att skrika medan vi turister står och tittar på varan. – Såhär brukar det vara, säger ledaren, vi får ta all skit av bortafansen bara för att ägarna inte kan placera dem någonannanstans.

Andra halvlek startar med att hela La Bombanera sjunger Riquelmes namn när han kommer in på banan. Riquelme är storstjärnan. Riquelme gör ingenting dåligt på arenan, enligt supportrarna. Slår han en passning fel gäller inga busvisslingar eller glåpord som med alla andra. Han gör sitt jobb och väggpassar sig in i Independientes straffområdet och sätter säkert 1-1 innan han efter en timme byts ut. Matchen slutar med samma resultat och det är dags att dra sig hemmåt. Om River är överklasslaget så är Boca arbetarlaget. Boca är en sliten stadsdel. Hit åker man inte hursomhelst som turist utan kan följa med guidade turer som jag rekommenderar. Stadsdelen är otroligt charmig med massor av handmålade husväggar, uppbyggda plank med målade hus på där det sitter dockor överallt i fönstren och dörrar.

Jag återvänder veckan senare till ännu en match. Det vankas Copa Libertadores, sydamerikas Champions League. Boca vann turneringen förra året över brasilianska Gremio och Riquelme gjorde två mål. Nu är det dags igen och det är gruppspel. Boca har fått en ganska lätt grupp mot lag som Atlas från Mexico, Colo Colo från Chile och Maracaibo från Venezuela. Publiken är om möjligt mer högljud och stämmningen är bättre. Få mexicanare har rest till Buenos Aires för att se Atlas bli totalt utspelade i början av matchen. Riquelme chippar som så många gånger förr in ledningsmålet men spelar sen sämre, som resten av laget.

Efter en timme ställer sig samtliga på arenan upp och sjunger så gåshuden reser sig på armarna. Ståplats, sittplats och spelare nummer 12-klacken sjunger unisont Bocaramsor när stjärnforwarden Palermo stormar in 2-0. Publiken ger sig inte, de sjunger vidare och minuterna senare chipar även Palacio, andra fowrarden in 3-0 och matchen är död. Jag har inte varit med om liknande innan. Inte en mun var tyst för över en kvart på La Bombanera när Bocaspelarna förstog vad det handlade om och tog tag i matchen. Jag stirrade länge i ovansängen framför mig den natten när jag skulle sova.

Veckan senare är det San Lorenzos Nuevo Gasometro, Nya Gasbehållaren, som jag besöker. Arenan är 15år gammal efter att deras förra arena blivit såld och nedmonterad. Lorenzo har var jag vet inga storspelare att skryta med, det närmsta man kommer är förre Zaragoza och Portsmouthspelaren Andres D’Alessandro. Lorenzos arena lutar väldigt likt svenska arenor. Publiken är det bättre. De sjunger och skrålar, virar ner banderoller och startar matchen med ett jättelikt toalettrulleregn innan det kommer en karavan av fans med paraply, trummor och mer fanor in från sidan.

Lorenzo spelar den här kvällen Libertadores. De möter brasilianska Cruzeiro i andra omgången efter att förlorat mot Venezuelas Caracas, något av en skräll. Lorenzo bjuder inte på någon fin fotboll utan spelar kollektivt igenom första halvlek med att ha några få chanser på inlägg, Cruzeiro ser blekt ut. Matchen rullar på och även här ställer sig ståplats upp i slutet av matchen och sjunger med. Vamo vamo, vamo vamo San Lorenzo skrålar de äldre männen bredvid mig, framåt framåt San Lorenzo. Matchen slutar 0-0 efter en nick i ribban i slutminuterna av Lorenzo, Cruzeiro skapade ingenting framåt.

Jag tillbringar kommande vecka i Buenos Aires med att göra utflykter, dricka kafe och umgås med Buenos Airesbor. Staden kallas den mest europeiska staden i sydamerika. Jag är inte som förr lika rädd för att bli rånad, bortförd eller hotad. Visserligen blir jag säkert lurad på pengar på grund av min hudfärg, men det ingår i spelet. Jag är klar med Buenos Aires efter en månad för denna gången och sätter mig på en 24timmars resa över anderna till Santiago, Chile.

Resan går smidigt fram till tullen i ett kylligt anderna. Tullen är till skillnad från den amerikanska trevlig och visar oss vägen där passen ska stämplas. Inte mycket får föras över gränsen. Hundar springer i våra väskor, bröd och frukt måste ätas eller kastas, ingenting får komma igenom. Efter någon kylig timme är vi klara och fortsätter snirklande genom bergen ner till Santiago. Efter Buenos Aires är det svårt att bli imponerad på resten av resan, Santiago gör det inte. Jag känner mig fast i en stor turistfälla nästan hela tiden. Jag drar ihopa några hostelgäster som med vill se fotboll och går och ser Colo Colo möta O´Higgins. Colo Colos, Estadio Monumental, är långt ifrån full i den här seriematchen.

Colo Colo har smeknamnet ”Indianerna” och dominerar Chilensk fotboll. Jag kostar på mig en av de dyraste biljetterna, som inte ens når priset på en ståplatsbiljett i sverige. Jag har tillgång till prisrummet, barrer och matställen där jag sitter. På andra sidan står klacken och sjunger nästan samma melodier som jag hört under hela resan. På ett sätt skiljer de sig, några är utklädda till indianer och de har indianinspirernade ramsor. Colo spelar illa och släpper in 0-1 i första halvlek för att sen kvittera in 1-1 i slutet av matchen.

Nästa match jag ser är på ett hotellrum i Bolivia. Jag har med några dagar missat det stora Boliviaderbyt, Bolivar – The Strongest. Ja, det är sant, de valde The Strongest till klubbens namn i passande tiggerrandiga tröjor. Istället ser jag ett Colo Colo rykt upp sig och spelar skjortan av Boca i Libertadores, 2-0, och det är inte i underkant. Det Colo jag sett måste nu i efterhand kom jag på, ha vilat flera spelare mot O´Higgins. Hotellrummet har bekvämligheter som aircondition, restaurang och en mängd fotbollskanaler. Den helgen såg jag i snudd på 15 matcher, allt ifrån Bundesliga, som är stort i sydamerika, till franska bottenmöten och division 2 fotboll i Bolivia.

Publicerat på svenskafans.se juni 2008. Resan gjordes januari-mars 2008.
http://www.svenskafans.com/varlden/sydamerika/artikel.asp?id=241743

Mona

Jag förstår inte riktigt vad Mona gör i tv. I varje partiledardebatt, i varje intervju och alla andra tillfälle hon får så gör vi hon ifrån sig. Har Monas mediastrateger tagit semester helt? Det verkar som att tävlingen går ut på att tala så lågmält, ursäktande och försöka med någon mössan-i-handen figur. Mona skriver på hemsidan att hon träffar massor med väljare som är arga, besvikna och känner sig lurade, ändå står vi liksom 1700talets dräng gentemot storbonden och ber om ursäkt för att vi finns.

Reinfeldts retorik går ut på att se bekymrad ut, tala som andra läser högt ur ett lexikon men ändå vara smått engagerad. Det vill säga allt som inte Göran var. Reinfeldt skulle matcha Görans profil och framställa honom som ännu mer bufflig, vilket han axlade riktigt bra onekligen.

Vad Mona borde göra är att ta med sig den folkliga vreden in i tv-studion för att visa att det finns lite hopp i det här landet. Istället för att stå och ibland vara enig med Reinfeld så ska vi utpeka regeringen som de bedragarna de är. De har i flera fall tagit ut målvakten helt, som med bensinskatten, som med akutsjukhusen och regelskrifterna kring småföretagen, men ändå lyckas inte Mona få en ända boll på mål. Problemet stavas, mittenpolitik.

Mona vill inte ha någon offensiv i politiken, hennes parti har till och med gjort tummen upp till 30 miljarder i skattesänkning med kommentaren om att de redan är genomförda. Så vad sysslar hon då med? Försöker erövra mellanskiktet genom att hålla låg profil och spela med istället för att rada upp hemskheterna som regeringen sysslar med.

Dock är analysen bedrövlig. Varför lägga politiken mot mitten där det finns så få att vinna. Och vinner man, då gör man det på bekostning av oss andra. Analysen verkar vara att, ju mer lågmäld och höger man kan vara, ju fler väljare finns det att vinna i mitten, för de arbetande har ändå bara oss att lägga lappen på. Vill man vinna väljare så skulle jag sätta mina slantar på att vänsterreformer i större drag får folk upp från sofflocken och ut på gatorna. Då finns det något att slåss för jämfört med nu.

Anders Roth
Publicerad i Libertas 2007


Anders skriver mail

Till: [email protected]
Ämne: Jag vill bli leverantör!

Hej hej Kungliga Hovleverantörsskapet!

Jag har länge funderat på att några företag är sk. Kungliga hovleverantörer.
Efter att ha undersökt er hemsida noggrant och försiktigt så har jag lite frågor
och ett konkret krav. Jag hade nämligen tänkt att få utmärkelsen att vara
Kunglig Hovleverantör, hur vi löser det sen om jag ska tatuera in symbolen på
ryggen eller om jag bara får ett brev hem spelar mindre roll. På er hemsida kan
man läsa: " För att kunna bli utnämnd till Kunglig Hovleverantör måste företaget
ha bedrivit verksamhet i minst fem år och ha skött sin ekonomi på ett klanderfritt sätt.
Från Engströms Livs där kungafamiljen handlar livsmedel är de tätt mellan leveranserna,
medan företag som Saab Automobile och juvelerarfirman W.A. Bolin helt naturligt
inte levererar lika ofta". Man kan väl inte direkt säga att jag har ett företag eller drivit
det i fem år, men jag tycker nog man kan säga att jag kan ingå där ändå.
Det är såhär att jag arbetat på de senaste somrarna och gått i skolan under terminerna,
sen har jag gjort av med ett halvår på Lunds Universitet och på de senaste 2 åren
varit arbetslös. Går man då igenom det här så blir ju summan att skolan har försökt få i
mig en massa lögner om diverse saker, som jag sen ska tro på, som i slutändan bara
gagnar er i överklassen. Vidare så gick jag på Universitet. Där kan de bli lite klyddigare,
men va sjutton, kungen fuskar ju ibland med att köra för fort, så varför ska inte jag kunna?
Nu till arbetslösheten. Såklart så finns ju arbetslöshet av en anledning.
Anledningen tycker jag inte ligger på någon andlig eller någon individuell
nivå, utan helt enkelt på klasskillnader. Överklassen tjänar otroligt på att jag sitter
på ams-dagis, blir runtslängd på praktiker och jagad utav myndigheter.
Det är nämligen såhär att när min kompis Harald som jobbar på fabrik vill kräva högre lön så kan
företagschefen bara peka rakt ut genom fönstret på mig, (som troligtvis går hem
från en ams-åtgärd i tankar om att vara hovleverantör!) och säga "Högre lön? Antingen
så tar du va du får, eller så byt med någon arbetslös!". Därav tycker jag uppfyller kraven på att bli
leverantör. Jag har både skolats till en duktig arbetskraft med kapitalet i hjärtat och dels
gjort mina första år som lönenedpressare för överklassen, dina kompisar. Till sist vill jag
bara kommentera en liten sak. Jag råkade läsa lite mer på er hemsida: "Under resor och i
samband med statsbesök i andra länder har kungaparet ofta med sig gåvor från Sverige
som i många fall kommer från hovleverantörer." Hur gör vi med mina tjänster för er de
senaste åren? Ska jag följa med er till paradisöarna och åka snabba bilar eller räcker de med att
jag åker dit själv och låter de titta en stund på mig och sen semestra på min kompis Haralds skattepengar?

Anders Roth
Troligen Kunglig Hovleverantör

(Här fick jag till och med svar där de önskade mig lycka till.)

Anders skriver mail

Hej Ebba!

Jag råkade ramla över dina spalter i Expressens bilaga "Fredag" på en pizzeria häromsistens. Du pratar mode och hjälper folk med deras frågor och liknande, så då tänkte jag att jag mailer Ebba direkt. Jag undrar vad som gäller nu i höst. Kommer mina något för stora, begagnade Ebay.com-köpta manchesterbyxor att hålla? Går de att matcha upp med en stor vinterjacka från Kappahl från 2003?

Sen måste jag såklart fråga om vilka skor som är inne i höst. Kan jag gå i mina snodda arbetsskor från LKF (Lunds Kommunala Fastigheter) för tredje året i rad, eller kommer modepolisen då? Sista frågan får ju såklart bli vilket hårmode vi kan räkna med på catwalken kommande årstid, håller mina dreads en femte höst?

Anders Roth - Trendsättare i Skåne
 
"Anders skriver mail" var en kortlivad spalt i Front Söder, troligen 2006. Detta mailet gick till Ebba von Sydow som då hade Expressens bilaga "Fredag".

Arbete i Norsk fiskeindustri

Står man i paketeringen så lyfter man några ton om dagen. 20-25kg lådor med fisk kommer från filéavdelningen till grannrummet där de ska "pallas". Tre i vart lager, 10 lager högt. De sista tre lådorna ska minst två meter upp i luften vilket är jobbigt de sista timmarna på dagen. Jag slocknade för det mesta runt 21:00 på kvällen de första veckorna i ren utarmning, och då är jag van vid att sitta uppe till 04:00 därhemma. Nu har jag snart arbetat halva tiden av mitt kontrakt på en norsk fiskefabrik på västkusten.

Jag bilade upp med en nyfunnen vän, lämnade ett soligt Skåne för att komma till ett snålblåst Bömlo. Resan tog 1,5 dag med övernattning i Larvik strax efter färjan från Sverige. Väl framme hade vi en helg på oss att installera. Vi bor verkligen på landet. Det är får och hästar överallt, folk har små tomter men gigantiska hagar. Vi hyr en villa/stuga fem minuters bilfärd från arbetet i hamnen. I början var det kämpigt att komma in i det. Stå upp hela dagen, skära samma saker timme efter timme. Ju längre tiden går så märker man att man gör monotoma rörelser. Nu märker jag av värken direkt på morgonen, innan tog det någon timme.

Från första början kommer fiskarna med båt som töms ner i nät. Efter det till "blöggningen", där man skär hål på jälarna. Vidare till "karusellen". Fiskarna ställs med munnen nedåt på en metallpinne och lutas mot en metallfåra. Lokalen är stor som två fotbollsplaner och fulla med maskiner från golv till tak. Alla är stressade med att få sitt gjort. Man hör illa vad man blir ombedd att göra, det slamrar överallt och hörselskydden är dåliga. Utöver detta använder jag min skolengelska för att försöker kommunicera med alla från Litauen och Lettland som dominerar på fabriken. Fisken åker vidare till där de skärs upp längs buken och töms på innehåll, sen vidare på band där de vägs och ner i kar.

Väl i karen så tas de per truck till där jag står för mest, i filéavdelningen. Vi är runt 30 på den avdelningen, mestadels kvinnor och gästarbetare. Huvudet kapas och en maskin delar fisken i två delar. Sen kommer en större process. Där rygg -och buksenor suttit sitter senor fast som ska skäras bort, utöver det stjärtfenan och allt vitt från senor och liknande på fisken. Som nybörjare skar jag snett och vingt, fisken såg hemsk ut. Ju längre jag står där ju bättre går det, de få sekunder man har per fisk gör att man lätt blir stressad. Missar man en så har nästa man på bandet dubbelt arbete, och man blir i början utbytt till att lägga plastkassar i frigolitlådor för att sättas på band till packning.

Ju längre tiden går på fabriken ju kvickare blir man, ju längre man bor på landet ju mindre pengar gör man av med och ju mer fisk äter man. Jag har sen mitten av augusti levt mer eller mindre på lax, nudlar, knäckebröd, salami och kaviar. Stället jag är på har ett disco att gå på. "Gruvo", Gruvan på svenska. 170Nkr i dörren och 70Nkr ölen, väldig skillnad på Malmös Möllan. Har bara spenderat en kväll på stället och det var mer än nog.

Att jobba i fiskeindustrin i Norge är slitsamt. Jag har fått för mig att vården i Sverige är vår motsvarighet, kvinnor och för det mesta och lågt betalt. Alla är så glada för vi har den men någon större lön är man inte beredd att betala. Lönen för en svensk är dock bra i norsk fikseindustri. Jag har 139Nkr/timmen, på övertiden 209Nkr/timmen, skatten ligger på 25%, men det ska gå att komma ner till runt 13%. Räkna inte med några gigantiska besparningar, men 10000Nkr/mån klarar man om man lever billigt. Jag har totalt sett gjort av med 13000Skr sen augusti, det inkluderar allt; bensin, mat, oförutsedda utgifter, hyra, räkningar, några få öl etc.

Anders Roth

Publicerad på BP.
http://www.backpacking.se/ReadArticle.asp?ArticleId=947&SubMenu=2
Finns även på
http://www.jobbainorge.se/norsk-fiskeindustri.html

Fackmöte på fabriken

"Alla organiserade stannar kvar i matsalen efter rasten". Jag har precis avslutat förmiddagspasset på filéavdelningen och kommer ut från omklädningsrummet och ser lappen. Det är fackmöte på fabriken. Efter middagen så stannar vi som är medlemmar kvar i matsalen. Jag ser mig om efter en facklig representant och väntar mig en ombudsman, då reser sig en stor kvinna upp som jag arbetat bredvid flera veckor och berättar om det lokala avtalet. Jag hade ingen aning om att hon var ordförande i fackklubben. "Dom vill införa ett till bonussystem" börjar hon. Summan av det hela handlar om att vi ska rensa mer och mer på mindre tid, kommer vi upp i det cheferna tycker passar dem så får vi mera i lön, annars inte. Förslaget skrattar vi åt, hånar en stund och sen röstas det ner.


Att vara medlem i Næring- og Nytelsesforbund som man är om man arbetar inom fiskeindustrin i Norge är stor skillnad gentemot min erfarenhet av de svenska fackföreningarna. När jag för flera år sedan blev medlem i Kommunal frågade jag den lokala ombudsmannen om fackmöte. Han svarade att de hade årsmöte en gång om året, och då var jag välkommen.  I Norge sitter jag och röstar för höjd lön och mindre bonussystem, i Sverige avgörs det väsentliga centralt, i Sverige har vi ombudsmän som kommer och lastar av en bunte material, i Norge så berättar min ordförande om allt jag bör veta medan vi arbetar i frysrummet. En annan sak är avgiften för medlemskapet,  1.4% av min månadslön. Veckorna senare får jag veta att vi vann en delstrid, det blev tio kronor mer i timmen med start från nästa lön.  


Anders Roth


Publicerat
Flamman 30Nov 2007


Norskt val, ljusår från Sverige

Som gästarbetare i norsk fiskindustri veckorna innan deras kommunval får mig att tänka tillbaka på hur det var i Sverige för ett år sedan. Media försöker göra sitt för att uppmärksamma valet, brevlådan full av flygblad, skriverier i tidningar och såklart att folk ringer till radio för att säga sitt. Dock skiljer sig mycket åt. Bara i veckan har jag fått höra det ena och det andra som jag bara drömmer om i Svenska val. Allt från att en äldre man ringer in och säger att Norge ska lära sig av Kuba - det går faktiskt att ha stor offentlig sektor, en gumma som skällde ut en FremskridsPartiet representant (typ Folkpartiet/Sverigedemokraterna, avgör skillnaden själv) för att hon inte förstod vad som var så bra med valfrihet till att några ungdomar ringde upp och frågade varför Arbetarpartiet egentligen heter Arbetarpartiet, de är ju likadana som alla andra partier?

Även om det såklart är bra att folk trycker på arbetarpartier världen över från vänster måste jag säga att Norges faktiskt sysslar med några vettiga saker. 6-timmars arbetsdag för seniorer, full ersättning under sjukdom och nej till högerns förslag om att göra det möjligt med 13-timmars arbetsdag, utan övertidsersättning är saker som jag tror får flest att reagera.

 Media skiljer sig mycket med. Tyvärr till det värre. Om blaskan i Sverige diskuterar färgval på slipsarna så sitter journalister i radio och frågar om de går på toaletten innan de duschar på morgonen eller tvärtom till att helt ogenerat fråga om färgen på dennes urin. I skolvalet vann Arbetarpartiet med 0,4% mer än Fremskridspartiet samtidigt som RV (deras vänsterparti) gick framåt. I samma skolval fick en FrP-debattör bokstavligt på flabben i en skola då han uttalade sig om deras invandringspolitiken. Veckan efter så har en från Höyre (deras Moderaterna) sagt att bland annat pakistanier bara snyltar på välfärden, något som deras ordf. först inte ville uttala sig om för att sen säga att det är oacceptabelt.


Anders Roth

Fiskearbetare på Norges västkust


Publicerad Flamman 11 Okt 2007
http://www.flamman.se/kultur.php?id=4762


Kuba på riktigt, förord

Här publicerar jag förordet till Murbruk Förlags "Kuba på riktigt"


Sommaren 2005 var vi Kuba tillsammans med tre andra

svenskar. Under ett par veckor åkte vi runt över större delen

av ön. Eft er att ha druckit öl på Malecón-promenaden, svettats

i 40-gradig värme och diskuterat kärlek och politik med

hundratals vanliga kubaner kände vi att vi hade någonting

att berätta om Kuba som varken står att läsa i svenska tidningar

eller i turistbroschyrer.

Därför har vi bett fj orton svenskar som varit på Kuba att

ge sin bild av landet. Några har varit där som turister, andra

på brigadresor eller fackliga utbyten. De fl esta är ungdomar

aktiva inom arbetarrörelsen.

Som alla kan se fi nns det ingen som helst samsyn i denna

bok. Författarna presenterar helt olika - och delvis motsatta

- bilder av Kuba. Det är själva poängen. Vi har ingen anledning

att försöka kompromissa oss fram till en gemensam

bild av landet utan vår enda önskan är att hyfsa till den

svenska Kuba-debatten. Kuba är varken himmel eller helvete

utan ett land som fi nns på riktigt och som man kan diskutera

för- och nackdelar med.

I boken svarar varje författare bara för sina egna åsikter.

Faktarutorna är skrivna av undertecknade.

När arbetet med denna bok påbörjades hösten 2006 var Fidel

Castro svårt sjuk och hade lämnat över makten till sin bror

Raúl. När denna bok är färdigtryckt kanske Fidel Castro redan

är död (eller så lever han i tjugo år till). Oavsett vilket så

hoppas vi att denna bok kan vara någon slags introduktion

till ett Kuba som det skrivs väldigt lite om.


Kalle Holmqvist och Anders Roth

Januari 2007


Medvetandet gör oss ansvariga, förord

Här följer förordet till Murbruk förlags utgåva av Jan Myrdal: Medvetandet gör oss ansvariga.

Förlagets förord
När Jan Myrdal fyller 80 år sommaren 2007 kan han se tillbaka på en över 60 år lång skrivarkarriär. Under flera decennier har han befunnit sig i centrum av den svenska politiska debatten.

Läst, uppskattad. Men minst lika ofta utskälld och fördömd. Det är ingen överdrift att påstå att Jan Myrdal är en av Sveriges mest kontroversiella skribenter.

Vi tänker oss denna bok som en mycket kort introduktion till debattören Jan Myrdal. Vi har valt ut några av de texter som vi tyckt varit allra intressantast. Det har inte varit någon lätt uppgift. Jan Myrdal är en av Sveriges mest produktiva skribenter genom tiderna. Ta en titt på "Böcker av Jan Myrdal (på svenska)" på nästa uppslag så får ni en föraning. För varje artikel som publiceras här finns minst tio till som är lika bra.

Vi har i alla fall inte försökt efterkonstruera fram en välanpassad Myrdal. Att exempelvis det han skrivit om Kambodja/Kampuchea inte överensstämmer med det som senare blivit officiell sanning i Sverige behöver knappast påpekas. I denna bok har vi valt att ta med ett stycke ur boken Kampuchea mellan två krig. Denna reseskildring som fyra svenskar (förutom Myrdal även Gunnar Bergström, Hedda Ekerwald och Marita Wikander) skrev 1979 blev en av 2006 års mest omdebatterade böcker.

Det var nämligen Kampuchea mellan två krig som Peter Fröberg Idling ägnade sin hatskrift Pol Pots leende: om en svensk resa genom röda khmerernas Kambodja (Atlas förlag) åt att fördöma. Just därför tycker vi att det är intressant att visa vad det egentligen var som Myrdal skrev.

Många av texterna har tidigare publicerats i någon av samlingsvolymerna Skriftställning som hittills kommit ut i 9 delar 1968-2002. Annat är hämtat ur böcker eller ur tidningsartiklar som tidigare inte publicerats i bokform. De publiceras här i kronologisk ordning.

Slutligen så är det ändå ett ganska godtyckligt urval där vi valt ut de texter som vi själva tycker är intressanta.

Det betyder inte nödvändigtvis att vi själva tycker att Jan Myrdal har rätt i precis allting. Långt därifrån.


Och därmed kommer vi in på vår varning till läsaren. Det är ett krävande arbete att läsa Jan Myrdal. Inte på grund av ämnesvalen eller på grund av de historiska referenserna. Visserligen kommer de flesta som läser denna bok att stöta på namn och begrepp som de inte känner till. Men sådant går att slå upp.

Den verkliga utmaningen med Jan Myrdals texter är att de kräver läsarens egna ställningstagande. I en svensk debatt där den falska objektiviteten är högsta ideal och där det gäller att alltid lägga sig så nära mitten som möjligt behövs fler texter som Jan Myrdals. Som tar tydligt ställning och som vägrar underkasta sig. Det är meningslöst att läsa dem om man är ointresserad av att ifrågasätta och kritisera det man tar del av Är ni det så kan ni sluta läsa redan nu.

Inför denna utgåva har endast rena korrekturfel och mindre skrivfel rättats. Annars återtrycks texterna i originalskick. (När det gäller att omvandla kinesiska ord till latinska bokstäver förekommer till exempel i de äldre texterna stavningen Mao Tse-tung. Med modern så kallad pinyin-transkribering skrivs dock hans namn Mao Zedong. Även ryska namn har genom åren haft olika stavningar när de skrivs om till latinska bokstäver; exempelvis Trotsky/Trotskij). I de fall texter tidigare återtryckts i bokform (exempelvis i någon av Skriftställning-samlingarna) har vi utgått från bokversionen. När det gäller demonstrationstal/föreläsningar och liknande har vi angivit källan till när den publicerats i tryck. Där noter förekommer så är de i original.

Det är givetvis omöjligt att på ett par hundra sidor ge en heltäckande bild av vad Jan Myrdal skrivit genom åren.

Det som är klart underrepresenterat i denna samling - utöver hans skönlitterära texter - är dels reseskildringarna (som från Afghanistan, Mexiko, Kina, Albanien, Indien) och texterna om litteratur (till exempel Balzac och Strindberg) och om konst. Detta främst av utrymmesskäl.

Vår förhoppning är att denna utgåva ska inspirera till vidare läsning av Jan Myrdals texter. De flesta Skriftställning-samlingarna är sedan länge utgångna från marknaden. Men går att hitta på antikvariat eller att fjärrlåna på biblioteket. En del av Jan Myrdals senare böcker; till exempel Sälja krig som margarin (Leopard förlag 2005), om krigspropaganda genom tiderna, finns fortfarande i handeln. Boken om Strindberg: Johan August Strindberg finns i pocketupplaga från Natur och kultur.

Det finns två Jan Myrdal-bibliografier utgivna:

Britta-Lena Jansson - Jan Myrdal: en kronologisk bibliografi 1943-1976 (Oktoberförlaget 1977) samt

Erik Edwardsson mfl - Jan Myrdal: kronologisk bibliografi 1943-1992 (Hägglunds förlag 1999)

I denna bok finns en hel del tillfällig polemik. Exempelvis angrepp på personer som är döda och/eller bortglömda, och på tidningar - eller stater - som lagts ner för många år sedan. Ändå menar vi att texterna fortfarande är lika intressanta. Diskussionerna om krig och imperialism fortsätter att vara aktuella. Även om det nu delvis är andra makter som för de imperialistiska krigen. Men just detta hör till det vi uppskattar mest med Jan Myrdals texter: det ständiga motståndet mot förtrycket, oavsett under vilken mask det uppträder. Ifrågasättandet av de officiella lögnerna där krig kallas för fred och slaveri kallas för frihet. Att de inte låter sig nöjas med de påbjudna förklaringarna.

I övrigt låter vi texterna tala för sig. Analysera får ni göra själva.


Kalle Holmqvist och Anders Roth, Murbruk förlag.


Ockupationens orsaker

Jag kan tänka mig att nästan alla som läser denna tidning har varit ute på diverse demonstrationer och manifestationer emot USA och Bush, eller i alla fall sett alla torgmöten med protester. Alltifrån dagisbarn som hoppade i takt emot kriget till de mest inbitna tomtarna av bokstavskombinationer till vanliga jobbare. Speciellt stora blev vi under Irak-demonstrationerna på våren för snart 3 år sen. USA och Bush välde ut bomber och soldater över hela Irak i, vad de kallat, en befrielsekamp för Irak. Saddam skulle avsättas och Irak skulle få demokrati. Denna artikel ska inte handla om att jag fördömer ockupationen av Irak, utan om att man måste se igenom systemet och komma fram till en del analyser, som många inom vänstern verkar glömma, eller inte ens konfronteras med.


Ofta tycker jag att man hör att man ska fördöma USA och Bush. Som att just Bush som person eller USA som nation är onda och bara vill folk i världen illa. Ofta kan det se ut så, men man måste samtidigt länka ihopa detta med den ekonomiska världsordningen.

Jag menar att det inte är USA och Bush i sig som är onda, utan att de bara är ett resultat av det kapitalistiska systemet. Just nu är det USA med Bushadministrationen som lägger dagordningen, men det kunde lika bra vara något annat land och administration. Kapitalismen framtvingar imperialistiska krig runt om i världen. Detta sker framförallt p.g.a. att kapitalet under de senaste 30 åren hamnat i en situation där man lider av konstant överproduktion. Överproduktionen är ett fenomen som uppkommer då kapitalet inte investerar tillräckligt, och minskar efterfrågan på arbetskraft. Vi får en ekonomi som producerar mer varor än den kan sälja.

Vi säger så har. Världsekonomin är i en tillväxtfas. Det innebär att man investerar i teknologi, och ökar produktiviteten. Detta är samma sak som att säga att den organiska sammansättningen ökar, dvs. konstant kapital per arbetare blir större. Så länge fortsätter kapitalet att investera, för att profitkvoten har ännu inte fallit till en kritisk nivå. tillväxten är också tillräckligt hög för att efterfrågan på arbetskraft ska kunna öka. Men när profitkvoten sjunkit tillräckligt p.g.a. den organiska sammansättningens ökning, kommer kapitalet att sluta investera. Vi har nått en kris/stagnationsperiod. Då har vi en situation där vi har mycket konstant kapital. Och där kapitalet kan producera mycket mer varor än tidigare. Slutar kapitalet investera kommer dock efterfrågan på variabelt kapital att minska jämfört med tidigare, då har vi överproduktion.


Kapitalismens drivkraft är att föröka kapitalet, kapitalägare ska bli rikare. För att detta ska fortgå så skyrs inga medel, samhälls och folkintressen underställs vinstintresset, arbetskraft och naturresurser utnytjas utan någon baktanke i jakten på framgång. Detta medför att koncentration av kapital, alltså att alltmer av värdepapper och pengar samlas hos en mindre grupp, är oundviklig. Monopol uppstår, trots allt prat om den fria marknaden som skall vara till för alla. I takt med att centraliseringen drivs framåt så kan inte kapitalet begränsa sig till bara några regioner eller nationer, utan lägger hela världen som sin spelplan. Precis som Marx säger i Kommunistiska Manifestet, "Behovet av en ständigt ökad avsättning för sina produkter jagar bourgeoisin över hela jordklotet. Överallt måste den innästla sig, överallt slå sig ned, överallt skaffa sig förbindelse".

Detta sker genom världshandel men också genom att kapitalet gav sig ut i världen. Detta klär borgliga politiker, och även våra, in i ett ord som globalisering. Globalisering skulle alltså vara något nytt som kom under slutet av 1900-talet och bara är att acceptera. Istället så borde man göra en nykter analys av kapitalismen och då kan man förstå att kapitalismens uttåg i världen inte kom för, fem tio år sedan, utan snarare för 100 år sen.

Vad som är oroande angående modern tids ekonomiska politik är att olika företag omsätter mer än vad olika länder i världen gör. Vad som är intressant är inte att USA, Japan och Tyskland leder ligan, utan att av de etthundra största ekonomierna är 51 företag.

Rangordningen går efter länders BNP och företags försäljningsvärde. Titta på Exxon, ett amerikanskt olje och energibolag, de omsätter mer pengar än 162 av världens länder, inräknat är då bla. Finland och Grekland.

För att komma till ett stickspår här kan man ju kommentera den liberala demokratin som just går ut på den fria konkurrensen. Aldrig förr har det pratats så romantiskt om den fria konkurensen, alla ska kunna ta del av marknaden men istället så ser vi bara koncetration av kapital och en hårdare marknadsdiktatur än någonsin.

Tillbaka till analysen. När kapitalet inser att större profiter kan göras i andra länder så tågar snabbt fabriker ditåt på jakt efter profit. Moderna exempel är många, i slutet på 90talet så las däckfabriken Continental i Gislaved ner och lamslog mer eller mindre hela orten, några år senare fick Continental EU-bidrag för att starta upp samma fabrik i Portugal. SAAB i Trollhättan blev utsatt för liknande saker när General Motors medelade att mellanklassbilsproduktionen i Europa ska koncentreras till ett ställe för att höja den redan stora profiten. Valet står mellan Saab i Trollhättan och Opel i tyska Rüsselsheim, som skulle hetsas mot varandra i ett makabert chicken-race. Resultatet blev att arbetslaget i Trollhättan ska jobba sig trötta under ett halvår, med inräknad obligatorisk övertid på lördagar, för att påverka beslutet. Här ser vi igen att profitjakten är större för GM:s direktörer i Detroit än att låta de toppmoderna fabrikerna ligga kvar. Gång på gång hör vi samma sak i media, fabriker läggs ner och flyttar.


När kapitalet inser detta så expanderar det. Samma sak hände i Irakfrågan. Oljan i USA blev en allt hetare fråga, tillgångarna tryter och man måste se sig om för nya tillgångar. Men oljan är inte det enda skälet att gå in i Irak, kanske bara en ytlig orsak.

Överproduktion har drabbat kapitalet och profitkvoten har snabbt sjunkigt.

Saddam blev en bra person att hoppa på och anklaga, och samtidigt kan högern skrika sig hesa om att vi försvarar en diktator och inte vill ha demokrati.

Natten innan bomberna föll över Irak så talade Bush till det Irakiska folket. Det är inte folket han vill åt, utan "de laglösa män som styr ert land". I takt med att motståndet till ockupationen bland det irakiska folket har växt, har samtidigt rapporterna om tortyr gort detsamma.

När irakierna organiserade motståndet så måste det tystas med metoder som sedan länge varit användna. Tortyr i form av sexuell förnedring, religionsförnedring, utsättning för extrem hetta eller iskallt vatten blev snabbt stora nyheter som vi i vänstern bara väntat på.


När kapitalismen gått tillräckligt i ett land så måste den expandera. Marknadsandelar, sk. profitandelarna i sin hemnationen ger mindre och mindre och då inser kapitalet att en expantion kan höja profiterna. Monopol kan vara på gång, eller så delar ett ytterst litet fåtal på marknadsandelarna, så profiten blir allt svårare att få tag på. När profitjakten går dåligt så tvingas kapitalismen in i en fas av ytterligare expansion, imperialism. Andelarna där hemma kan inte övervinnas något mer, och kapitalet ser sig omkring i världen för att hitta nya andelar som ger högre profiter.

Administrationen i USA hade försökt med både jättelika skattesänkningar för de rika och fortsatt låga räntor. Inget av de hjälpte. Det hade inte fått upp ekonomin från 2000 års recession. Men med en ockupation av Irak kunde den amerikanska expansionen få upp kursen igen och in på banan. Det som hjälpte var alltså att staten gorde enorma beställningar på stridsmedel och andra företag som följde med på invasionen så kunde den femte vågen (i den industriella utvecklingen) flyta vidare.

Det som hjälper är alltså enorma satsningar på saker man bara använder en gång.

Vad är då bättre än kulor och patroner?

Företagen slipper lägga ut produkterna på en ovis marknad, staten gör istället stora beställningar. Pengarna kan tom. rulla in innan produkterna är klara. Produkterna används, dvs. man avfyrar kulorna, man köper in nya. Och ekonomin är på väg att gå upp igen.


Anders Roth


Pub. Libertas Sommarnummer 2006


Till miljödebatten

Det finns en sak jag inte förstår om miljödebatten i Sverige. Helt plötsligt är miljömedvetenhet en modestämpel som alla vill ha på sig. Allt företag som sätter diverse loggor på sina förpackningar till kommuner som ska kunna hissa flaggor för att bevisa att de minsann visst bryr sig om världen. Att Svensson sopsorterar och har koll på att brunt melittapapper är bättre än vitt förstår jag. Vanligt folk har fått höra proffspolitiker berätta om hur vi gemensamt ska kunna miljöförbättra och klyschan "hur ska våra barnbarn annars växa upp?" finns alltid med.

Det jag inte förstår är nu varför alla företag måste skrika ut deras stora hjältedåd i miljöarbetet? Jag har växt upp med att sätta förbrukade batterier på nyckelskåpet så mamma kan slänga dem i boxen på varucentrat. Jag har växt upp med att man aldrig aldrig slänger glaspinnen på marken eller spottar ett tuggummi på marken, de bara försvinner inte utan fåglarna sätter de i halsen.


Detta har följt mig hela livet och gör det fortfarande. Varje gång jag bara av lathet vill släppa något på marken så tittar jag mig först om av skam för att sen inse att någon kan stå någonstans och se det hela. Sen kommer det från ryggraden; spara på miljön, inte slänga på marken.

Det jag inte är med på är hur företagen nu(!) ska ha insett att Svensson är miljömedveten till en viss grad, för att profitera på det. Vi har sopsorterat, slängt saker på miljöstationer och lämnat vinflaskorna i rätt färgbox så länge vi haft chansen, vad är deras försäljningsidé med att göra nyhet av miljöförbättring? Vi har länge jobbat på att förbättra miljön samtidigt som industrin bara forcerat ut gift i luften och haven. Varför handlar inte debatten om att företagen ska tvingas tänka miljömässigt, istället för om oss som redan gör det?


Anders Roth

Opublicerad


Snart är det vi igen

Man märker när ett förhållande börja knaka i fogarna. För mig och många andra så vet vi att det kommer med våren.  Egentligen så ser man slutet men låtsas inte om det riktigt, precis som man inte vill se det. Men alla vet, det kommer, var så säker. Samma sak var eviga vår. Otaliga timmar har man spenderat med varandra, längtat efter varan och låtit sig timea in varan så man kan spendera så mycket tid som möjligt med varan. Man har hatat, skrikit, varit lyckliga, vrålat av vrede för att sen bli ense och slå sig på bröstet av stolthet. Men slutet kommer, som vanligt.

13 maj i våras var skilsmässopappren inlämnade igen. Då finns det bara några småglimtar kvar att hålla fast i. Ofta är de små glimtarna fruktansvärt efterlängtade, men samtidigt ofta småtråkiga till en början. Den stora finalen på förhållandet var på gång.

 En lång historia går mot sin ände och avslutas med vårvärme och fyrverkerier. För några är det tårar, för andra illvrål av glädje. För bara 1,5 år sen gick jag gråtande ur hallen mot mitt rum. Förhållandet är slut, och vi fick inte avsluta vår kärlek med vänskap. Jag pratar såklart om fotbollssäsongen i de stora ligorna. Äntligen ska jag få sitta vid tvn antingen hemma eller på krogen och skrika på mitt favoritlag, hata de mittbackar som trampar sönder min favoritforward och bara älska mitt lags målvakt som är nere vid stolproten på några hundradelar.

Äntligen fotbollsälskare, nu har vi alla snart minst ett förhållande, på gott och ont. Bara om några dagar kan vi ta upp det rostiga förhållandet till våra favoritfärger och artister. Alla cuper, alla ligor, alla turneringar är på gång att öppnas samtidigt som vi slipper halvroliga försäsongsmatcher och alla rykten om vem som signat vem. Håll ut, den 11e är det dags igen!


Anders Roth
Augusti 2007

Opublicerad


Lönen är inte boven!

Lönen har alltid varit grundbulten i den svenska ekonomin. Den är livsavgörande för den som arbetar och är den som styr vad man har råd, och inte råd med. Väldigt speciell blir den då såklart också för ekonomer, politiker och företagsägare. Det verkar inte finnas någon hejd på hur avgörande och skadliga effekter en ökning kan göra, speciellt verkar det vara för folk med normal- och låginkomster, vanligt folk vill säga. Skulle man tro allt som medierna pumpar ut så vore höjda löner desamma som att lamslå exporten, hejda tillväxten, stoppa investeringarna och höja arbetslösheten, allt på en gång! Avtalsförhandling på avtalsförhandling riktar man kritik mot facket för hur taskiga de vill vara, dvs. att kämpa för höjda löner och därmed dämpa allting som ska verka gott för samhället. Skulle man tro på allting verkar det finnas en motsättning mellan höjda löner och relativt gott samhälle, i den mån det går idag. En hygglig lön gör att man klarar sig någotsånär och kan ibland tillåta sig köpa något som man vill ha utöver hyra, mat, avgifter etc.-utkomsterna. En lite bättre lön gör att man då och då kan tillåta sig att slösa ibland, hur man nu vill se det. Då blir principen, ju högre lön, ju mer frihet. Och då talar vi om köpkraftens frihet, inget annat. Det är så lönen blir grundbulten i våra liv. Även om några vill hävda att pengar inte är allt, så är de ju otroligt betydelsefulla ju mindre av dem man har.


 Lönen styr trots allt hur vi lever vårt dagliga liv, och blir på så sätt överskuggande för allt vi gör. Låter man sen företagen sätta upp jättelika annonser tillsammans med tv/radio-reklam och hemskickade broschyrer så går halva tanken på "vad man ska ha" och andra tanken "vad man har råd med". Det blir press på en att konsumera mera och mera, samtidigt som företagen vill hålla lönerna nere, en ohållbar situation. Som det ser ut idag i medierna ges, som ovan sagt, bilden av att lönen är hotet mot den svenska ekonomin, och regeringarna formar sin politik efter den.
Jag har här gjort en tabell över hur resonemanget kan låta:


Ökar lönen

Ökar företagets kostnader

Ökar inflationstakten

Minskar investeringarna

Minskar exporten

Minskar jobben

Minskar reallönen


Den "goda cirkeln" ska alltså se ut såhär:

 Låga löneökningar

Låg inflation

Högre export och investeringar

 Högre tillväxt

Lägre arbetslöshet

Högre reallöner


Lönen är inte boven!


 Det kan ju låta drastiskt att säga helt tvärtom vad etablissemanget gör, men det har ju blivit ens uppgift som socialist, så de gäller såklart här med. För att gå till botten med det här måste man gå till botten med vem som sätter priserna. Alla prislappar du möter sätts i stor grad av företag. Prislapparna på nudlarna har företaget satt, prislapparna på ölen på krogen har företaget satt och priset på bussbiljetten har, jo precis, företaget satt. Detta säger såklart ingen emot, fast det är heller ingen som tar upp det. Då är det mycket enklare att säga att prisökningar beror på löneökningar, istället för erkännandet av att det faktiskt är företagen som sitter och skriver prislapparna. För det finns ingen naturlag som säger att en löneökning måste betyda en prisökning. Således bör man tänka på att när ekonomerna pratar om att en löneökning måste innebära prisökning, menar de att löneökningen får företaget att höja priserna, vilket inte alls är ett måste. Det är här det farliga ligger. Att vi inte ska begära högre löner för att det betyder prisökning sen inflation. Företaget hade lika bra kunnat ta löneökningskostnaden från profiten.


Som det ser ut idag existerar inte den diskussionen då de som borde föra den varit de som försökt plåstra om inflationens baksida gång på gång. Diskussionen som den är idag är står mellan proffspolitiker, fåtal företagsägare och en bunt ekonomer som alla kommer fram till två lösningar på problemet:

? att stimulera ekonomin med ökad inflation som följd och osäkerhet om hur det ska gå med arbetslösheten.

? att strama åt ekonomin med ökad arbetslöshet och viss ovetskap om inflationens upp och nergång.


Istället så borde ingrepp göras i företagen så att vi styr var lönepålägget tas ifrån. Bäst vore såklart om de togs från profiten men på sikt måste vi även disskutera vem som äger och styr företagen. Inflationen kommer som svar på kapitalismen där massarbetslöshet inte accepteras och löneökning blir prisökning. Detta råder vilken regering som än sitter. Senaste socialdemokratiska regerings representanter använde de som argument mot tex. Kommunals kamp för högre lön 2003, och på Thatchers tid i England var det desamma, vilket sen slutade med att Thatcher själv satsade mångmiljonbelopp på offentlig sektor som räddning. På sikt kommer vi bara att kunna lösa inflationen på två sätt. Antingen så närmar vi oss 30-talets ordning och monterar ner välfärden och accepterar höjd arbetslöshet. Eller så krävs ett annat systemskifte - ett ekonomiskt sådant. Ett skifte från ett system som bygger på oerhörd koncentration av makt i privata händer, till ett där ekonomin ligger under demokratiska principer i enighet med folkets vilja. Tränger man in i kärnan på inflationen handlar det om vilken syn man har på samhället i stort. Var 30-talet något vettigt, eller ska vi börja rita upp planerna för socialism?


Anders Roth


Pub Libertas mellandagarna 2006


Var är min boklåda?



Jag satt och sorterade ner böcker från bokhyllan i papkassar för ett tag sen. Bokhyllan har blivit för liten för alla böcker så några måste ner i kassar för att sen slängas in under sängen.

Efter ett tag sorterande så kom jag fundera på alla olika förlagen.

Böcker från Fram Bokförlag och Proletärkultur, programböcker från Tidens förlag, böcker om Kina från Förlaget Tranan och mina favoritböcker från Oktoberförlaget. Texter om socialism i Sverige från Arbetarkultur, diverse ideologiskt från Bo Cavefors och djupgående ideologiska studier från Förlaget Barrikaden.

Frågan som slog mig var inte hur många eller hur få böcker jag hade från förlagen, utan var de tagit vägen.


Under 1970-talet skulle alla vänsterorganisationer ha sin egen bokaffär, gärna flera i olika städer. Det var ett mått på hur stor organisationen var. Ju fler boklåder eller affärer ju större är organisationen. Boklådorna var till skillnad från affärerna ett lager böcker i någon partilokal som såldes på helgerna eller under partimöten. Bokaffärerna användes lika mycket som ett skyltfönster för organisationen. Det var här man visade upp vad man tyckte och vad man sysslade med.


Sen 1980talet har vänsterbokaffärer dalat långsamt. För snart 30 år sedan fanns det uppemot 150 bokhandlar i landet. Sen dess har de flesta lagt ner, andra blivit "vanliga" bokaffärer eller get sig ut på internet. SKP (tidigare KFML) hade Oktoberförlaget och Oktoberhandeln som sina. Idag finns inget av de kvar. Jag ringde upp en tidigare Oktoberhandlare, som numera heter Örnen och drivs inom Bokiakedjan i Örnsköldsvik.


- Men det är ju hundra år sen? Svarade Pelle Westman när jag ringde för att höra mig för.

Pelle Westman var en av de intresserade att driva vidare bokaffären. Oktoberförlaget centralt hjälpte till med kundnummer och liknande för oss som ville fortsätta.

- Vi var kanske 10-15stycken som fortsatte av de 30-40 Oktoberaffärer som fanns. Alla större städer med självaktining hade ju en "Oktober".

Vi har mer och mer glidit över till ett bredare sortiment. Det går inte att stå utanför en av de större kjedjorna idag. När SKP i stan ville lägga ner butiken så köpte vi den för en krona.


Han räknar med att den sista boken från Oktoberförlaget tog slut på 80talet från affären.

Storsäljaren "Gör facket till en kamporganisation" har han fortfarande kvar i bokhyllan.

- Det är banemig en av de få handböcker i facklig kamp som gets ut, menar Pelle. Och jag håller med, den är faktiskt värd att leta upp.

- Många gånger hade vi disskutioner i lokalerna som liknade rena ankdammaen.

Inte kan monopoliseringen vara så gruvlig, nu efteråt visar det sig att det var långt värre!

Han berättar om den största Oktoberhandeln som låg i Stockholm bredvid butiken Handelsfront som sålde mat och andra varor från tredje världen, mestadels från Kina.

- Man ville visa att den delen av världen fanns och kunde producera saker.

Han minns tiden i Oktoberhandeln som rolig och lärorik.


Senare talar jag med dåtidens rivaler till SKP. KPMLr:s (idag KP) Teddy-John Frank.

Han minns ett 30tal rena butiker, och ännu fler boklåder.

 - Idag har vi 5-8st kvar. Malmö, Göteborg, Stockholm, Umeå, Jönköping och några till.

Ofta var de sektreristiskt trams mellan butikerna, men vi tog in Vänsterpartiet Kommunisterna (idag VP)s böcker från förlaget Arbetarkultur. Mycket debattböcker, en del om Chile, Vietnam, fokus på tredje världen helt enkelt.

Innan fanns det en större flora vänsterorganisationer och då blir det så, det är nog en barnsjukdom att gräla sådär.

Han var själv ordförande för partiavdelningen i Kpmlr:s huvudstad, Göteborg på 1980talet. I början på 1980-talet kom de in i kommunfullmäktige och upplevde stor framgån.

- 1982 var vi som störst i Göteborg med 12.000 medlemar.

Vi hade mest ideelt arbetande, några på deltid.

Han skrattar åt lönerna de betalade ut då och menar att även de anställda var till stor del ideellt arbetande.


Till slut talade jag med en föreståndare för Vänsterpartiets bokaffär i Stockholm, Stockholms bokkafé. Jag fick tag på Rickad Hoogland.

Han var medarbetare och föreståndade från början till slutet på 1980-talet i Stockholm och minns tre-fyra heltidsanställda och några timvikarier.

- Alla butikerna vad jag vet hade anställda på de sättet. 1992 valde Vänsterpartiet att lägga ner sitt bokkaffe pga. de allt lägre inkomsterna. Som bäst hade de 10-12 affärer och kanske 40-50 boklåder.

- Haha, vi fick skäl av de andra vänsterorganisationerna för våran bredd. Vi tog in massor med olika böcker, bara för att om någon var intresserad så skulle de finnas.

Rickard berättar anekdoten om när Bo Hammar (fd. partisekreterare Vp) kom in i affären för att skälla ut dem över en biografi över Tito.

En annan gång kom en ung Carl Bildt in i butiker för att köpa några ex av marxismens klassiker, bara för att känna sin egen fiende.


Rickard menar att nedgångarna beror på många saker. Både att de fanns tre schablande linjer inom kärnkraftsomröstningen 1980 som tärde på krafterna.

- Folk tröttnade nog helt enkelt. Sen lanserade SAF (nuvarande Svenskt Näringsliv) sina "tänk på dig själv"-kampanjer. Tittar man ut i Europa så var de likadant i många länder, självsäkerheten i många fråger gav efter. Ett annat skäl kunde vara att några partier förknippades med sk. socialistländer och fick inga medlemar på grund av det.


För tillfället, finns det vad jag vet, ingen nyöppnad vänsterbokaffär med gatuadress. Letar man runt på Internet hittar man lätt vänsterbokhandlar både kopplade till parti eller förbund, men även oberoende. Flera av de gamla vänsterbokaffärerna, som nu gorts om, har kontaktats utan svar. Störst chans till böcker är de befintliga vänsterhandlar, eller en snabb vända på internet.


Anders Roth


Opublicerad


Organisation

Vi SSU:are brukar säga att vi ska vara en spegel av det samhälle vi vill skapa. Vi slår oss gärna på bröstet och säger att vi kommit en bit, men är noga med att också säga att vi inte är nöjda, och väl är väl det. Jag vill nämligen påstå att vi mer speglar det samhälle vi har idag mer än det vi vill skapa.


Jag tänker ta upp fyra förtryck och analysera dessa inom SSU med synen att vi vill ha en organisation som speglar det samhälle vi vill ha. Vi inom den unga socialdemokratin måste ta itu med förtryck utifrån klass, kön, etnicitet och sexualitet om vi ska kunna kalla oss en socialistisk folkrörelse i ständig opposition mot orättvisor.


Först vill jag titta på klassförtrycket. Med enkel marxistisk teori går det att analysera SSU ur ett klassperspektiv. Tittar man på det samhälle vi har idag så kommer makten ovanifrån, från kammare där vi vanligt folk inte har tillträde. Vi kan se en större stab med folk som håller i de stora trådarna, medan vi andra får nöja oss med en lägre nivå med mindre inflytande och insyn. Vi kan också se hur denna stab ofta koncentreras till ett ställe och även har väldigt lite kontakt med de som de ska företräda - i vårt fall medlemmarna.



Någon gång då och då dimper det ner några kartonger med material i klubblokalen. Detta material har vi vanliga medlemmar inte har varit med och utformat eller bestämt tema på. Vi har väldigt lite inflytande på både innehåll och layout. Vi kanske redan har fullt upp med en annan kampanj eller till och med en snarlik, men istället för att kommunicera med eller vara förankrad i basen utförs ett dubbelarbete. Kanske skulle vi ha en större konversation mellan klubbar, distrikt och förbund. I Skåne har vi löst detta med så kallade "Stormöte". Minst två gånger per år samlas klubbarna med representanter, förbundsstyrelseledamoten och distriktstyrelsen för att disskutera distriktets verksamhet och framtid. Mötet är inte beslutande, men distriktstyrelsen tar med sig anteckningar och kommentarer till nästkommande distriktsstyrelsemöte. Mötena brukar vara uppskattade och givande, både för klubbarna och distriktstyrelsen. Kanske blir det svårt att ta av detta på förbundsnivå. Istället kanske vi borde ha större mailkontackt eller att även förbundstyrelseledamöterna tar en titt in på agera där vi kunnat ha en mapp för just detta. Kanske med distriktsrpresentanter som har rätt att skriva.


Även förbundsombudsmännen kan dra till sig en hel del informell makt, och är många - över 20 om jag inte har fel. Den senaste tiden inom SSU så har många av oss fått vetskap om informella grupper som suttit och tagit beslut, långt över medlemars huvuden. Jag kan tänka mig att många medlemar inte ens vet vad de olika anställda sysslar med, utan får träffa de max en två gånger under varje kongressperiod, och då i ett snabbt bokbord på en skola. Jag mennar att vi har en organisation där anställda och medlemar skiljs åt. Det verkar även finnas någon syn på ombudsmänen som extra lyckade medlemar som ska hyllas. Visst kan många av de vara duktiga kamrater, men den kulturen vi håller på att införskaffa i organisationen är för mig totalt främmande, och osocialistiskt. Istället för att de ska sitta på en expedition, högt upp i en skyskrapa på Södermalm borde dessa vara ute i distrikten och kommunerna, bland medlemmarna, och få direktiv underifrån. Då kommer både de och organisationen mer till sin rätt.


En annan diskussion vi bör föra är om vi överhuvudtaget ska ha förbundsombudsmän, eller ens ombudsmän. Jag menar att dessa tjänster är en väg bort från folkrörelsetanken. Nu kan en anställd kompensera flera klubbars verksamhet. Snarare än som tecken på en styrka står antalet ombudsmän idag för en svaghet som folkrörelse.


Inom klassperspektivet vill jag även ta upp två andra saker - saker som fått mig att undra om jag verkligen ska vara kvar i SSU. Om jag verkligen platsar här. Språket och kulturen förtrycker och utesluter. Jag brukar säga att mitt första SSU-minne hade lika gärna kunnat vara mitt första minne från Lunds Universitet. I vår organisation använder vi ett mer eller mindre icke-språk. Vi använder oss av en uppsjö med ord och begrepp som oerfarna i föreningar inte har någon anning om. Språk med en stor del både formella och informella koder där du måste känna till rätt "knappar" att trycka på för att vara med en längre tid. Ord som acklamation, adjungering, FS och kontrapropposition gör att man sållar bort en del folk. Om man känner att man inte hör hemma eller att man inte förstår slutar man vara aktiv. Dessa obekväma ungdomar är ofta arbetarungdomar som känner sig obekväma eftersom vi är dåliga på att förklara dessa koder och försöka använda andra ord.


Har man en sådan kultur i SSU så drar man till sig människor med en viss bakgrund och förutsättningar, och jag kan lova er att det inte är folk som har ensamstående föräldrar där båda jobbar inom vården.

Detta är folk som har växt upp med ett avancerat språkbruk hemma, fostrade i miljöer där man ska kunna dessa saker och koder och får lära sig att tycka om det. Visst kan man rycka på axlarna och säga "man lär sig". Men gör verkligen alla det? Ska man tvingas sätta sig in i en helt ny begreppsvärld och lära sig alla dessa saker i ett halvår för att kunna vara med i SSU?


Kulturen i SSU innebär också att vi lyssnar på schlager och hip hop på våra träffar, vi sysslar med innebandy och IT-kafé. SSU blir en rolig grej man går till. Detta är inte ett problem - SSU ska vara roligt - också. Men gör man inte en tydlig koppling till klasskamp så riskerar vi att vår kultur blir precis denna samma som ute i samhället. Att mellanskiktet lär sig att umgås med vanliga arbetarungar innebär inte att detta problem är löst. Alla är med på schlagerkvällarna, men bara ett fåtal kan "knapparna" och därmed ta sig längre upp i rörelsen. En annan aspekt av alla innebandyklubbar och hip hop-kvällar är att ett litet antal personer kan ägna sig åt att göra karriär. Har man fyra fem stycken sådana klubbar bakom sig så kan man lätt fixa sig en nominering och sen vara på väg upp. Jag tycker att alla våra medlemmar ska få syssla med politik och ta del av viktiga beslut på lika villkor.


Låt mig fortsätta med kvinnokampen. Många inom SSU verkar mena att vi är sådana feminister som vill att feminismen ska vara för kvinnor, inte emot män.

Detta kan jag inte hålla med om överhuvudtaget. Ska någon förändring ske - i samhälle eller organisationen - så kommer det vara på männens bekostnad. Detta är inte konstigt. Om man fördelar makt till fler är det några som får mindre. Det är dock viktigt att komma ihåg detta för att kunna hålla ett politiskt fokus. Samtidigt så menar jag att klass skär igenom allting, både kvinnokampen och klasskamp måste kombineras, annars blir den verkningslös. Männen som säger sig ha ett intresse för feminismen, måste alltså inse att de ska hålla tillbaka. Det är inte lätt att tänka så, men det måste göras. Allt från styrelseposter, anställningar, tyngre uppdrag i kommun/distrikt/förbundsstyrelse till talartid måste man lära sig att stå tillbaka på.


Också etnicitet slår hårt inom vår organisation. I och med att de med svensk bakgrund är så extremt dominerande inom organisationen höjer vi ofta de med utländsk bakgrund som är aktiva till skyarna oavsett insats eller åsikter. Här måste vi återigen komma till klass. Vår organisation kan inte ha som mål att kämpa för allt och alla, då blir vi ett samhällsparti för allas bästa. Vi måste även inse att det finns klasser inom invandrarna.

När jag hör unga kongressombud prata om att de hade städhjälp hemma i Iran och även att vi i SSU ska stå för det här, annars är vi för orättvisa och mot etnisk mångfald, kan man ju luta sig tillbaka och fråga sig var våran organisation är på väg som drar till sig sådana åsikter. Var finns klassanalysen?


Jag menar även att imperialismen gör stora avtryck inom organisationen. När imperialismen driver ett blodigt krig mot andra nationer eller grupper så verkar det som att SSU inte försöker ta upp det eller knappt ens är kapabelt att göra det. Det gör ont i mig. Irakier och afghaner är några grupper jag sällan stött på inom SSU, och som muslim har man det inte enkelt. Det verkar som att de grupper där imperialismen driver krig mot, är inte direkt intressanta att kämpa för, och syns av någon anledning inte i organisationen.


Det har inte heller verkat vara lika fint och viktigt att vara engagerad i HBT-frågor. Det är ok att vara homosexuell inom de flesta av de politiska områdena numera, så länge man gör det på ett fint sätt. Inte pratar om det, gärna framstår som asexuell och inte visar några fysiska aktiviteter. Alla har säkert hört någon inom och utom rörelsen säga, "det är okej att de finns, bara jag slipper se dem", som faktiskt accepteras. Säg så om kvinnor och vi är på en helt annan spelplan. Det verkar finnas någon sorts rangordning på förtrycken som är viktigast, där HBT-frågor hamnar längst ner.


Vi har del av det kapitalistiska samhällsförtrycket även inom vårt SSU. Många tycker det känns obehagligt och främmande att tala om förtryck. Vi lever ju i en socialliberal demokrati, och där finns väl inga förtryck? Extra obehagligt tycker människor det är när de upptäcker att de kanske är en del av förtrycket. Då reagerar dessa människor ofta med hån, aggressioner och förlöjligande former av ifrågasättande. Även socialister, speciellt vita män i mellanskiktet. Vi ser det när det gäller HBT-frågor, kvinnokampen och när vi diskuterar hur våra egna strukturer är rasistiska. 


Vi i SSU måste ändra på en hel del saker om vi ska komma någonstans i kampen - om vi ens vill någonstans i kampen för ett rättvist samhälle. Vi måste bestämma oss för vad vi vill, och inte låtsas att alla åsikter ska passa in. Den bistra sanningen för de som vill att vi ska vara ett samhällsparti är, att vårat parti aldrig har varit till för alla, den ambitionen har SAP och SSU aldrig haft. Det är en helt ny kultur som kommer in i organisationen som för mig är helt främmande.  Varför kommer jag inte förklara här, då det går en bit utanför ämnet och kommer ta stor plats. Jag är rädd att det snart kommer att börja höras predikningar om att SSU ska vara för alla. Krav om att vi ska ta bort klass och kön i våra program, att vi måste sluta fördöma Israels politik osv.


SSU kan inte vara för alla. Vi bygger just nu en politisk organisation som verkar vilja bli öppen för alla, men därmed kämpar för färre och färre.


Är man inte intresserad av en större samhällsomdaning så borde man inte vara med. Som det ser ut idag så räcker det att du kallar dig antirasist för att gå med i SSU. Är inte det lite för tunna kriterier för ett vänsterpolitiskt ungdomsförbund som aspirerar på att stå för rättvisa och solidaritet?


Anders Roth


Pub. Tvärdrag Vårnumer 2006


Välkommen till min nya blogg!


Tidigare inlägg
RSS 2.0