samladeverk

Jag förstår inte riktigt vad Mona gör i tv. I varje partiledardebatt, i varje intervju och alla andra tillfälle hon får så gör vi hon ifrån sig. Har Monas mediastrateger tagit semester helt? Det verkar som att tävlingen går ut på att tala så lågmält, ursäktande och försöka med någon mössan-i-handen figur. Mona skriver på hemsidan att hon träffar massor med väljare som är arga, besvikna och känner sig lurade, ändå står vi liksom 1700talets dräng gentemot storbonden och ber om ursäkt för att vi finns.

Reinfeldts retorik går ut på att se bekymrad ut, tala som andra läser högt ur ett lexikon men ändå vara smått engagerad. Det vill säga allt som inte Göran var. Reinfeldt skulle matcha Görans profil och framställa honom som ännu mer bufflig, vilket han axlade riktigt bra onekligen.

Vad Mona borde göra är att ta med sig den folkliga vreden in i tv-studion för att visa att det finns lite hopp i det här landet. Istället för att stå och ibland vara enig med Reinfeld så ska vi utpeka regeringen som de bedragarna de är. De har i flera fall tagit ut målvakten helt, som med bensinskatten, som med akutsjukhusen och regelskrifterna kring småföretagen, men ändå lyckas inte Mona få en ända boll på mål. Problemet stavas, mittenpolitik.

Mona vill inte ha någon offensiv i politiken, hennes parti har till och med gjort tummen upp till 30 miljarder i skattesänkning med kommentaren om att de redan är genomförda. Så vad sysslar hon då med? Försöker erövra mellanskiktet genom att hålla låg profil och spela med istället för att rada upp hemskheterna som regeringen sysslar med.

Dock är analysen bedrövlig. Varför lägga politiken mot mitten där det finns så få att vinna. Och vinner man, då gör man det på bekostning av oss andra. Analysen verkar vara att, ju mer lågmäld och höger man kan vara, ju fler väljare finns det att vinna i mitten, för de arbetande har ändå bara oss att lägga lappen på. Vill man vinna väljare så skulle jag sätta mina slantar på att vänsterreformer i större drag får folk upp från sofflocken och ut på gatorna. Då finns det något att slåss för jämfört med nu.

Anders Roth
Publicerad i Libertas 2007

"Alla organiserade stannar kvar i matsalen efter rasten". Jag har precis avslutat förmiddagspasset på filéavdelningen och kommer ut från omklädningsrummet och ser lappen. Det är fackmöte på fabriken. Efter middagen så stannar vi som är medlemmar kvar i matsalen. Jag ser mig om efter en facklig representant och väntar mig en ombudsman, då reser sig en stor kvinna upp som jag arbetat bredvid flera veckor och berättar om det lokala avtalet. Jag hade ingen aning om att hon var ordförande i fackklubben. "Dom vill införa ett till bonussystem" börjar hon. Summan av det hela handlar om att vi ska rensa mer och mer på mindre tid, kommer vi upp i det cheferna tycker passar dem så får vi mera i lön, annars inte. Förslaget skrattar vi åt, hånar en stund och sen röstas det ner.

Att vara medlem i Næring- og Nytelsesforbund som man är om man arbetar inom fiskeindustrin i Norge är stor skillnad gentemot min erfarenhet av de svenska fackföreningarna. När jag för flera år sedan blev medlem i Kommunal frågade jag den lokala ombudsmannen om fackmöte. Han svarade att de hade årsmöte en gång om året, och då var jag välkommen.  I Norge sitter jag och röstar för höjd lön och mindre bonussystem, i Sverige avgörs det väsentliga centralt, i Sverige har vi ombudsmän som kommer och lastar av en bunte material, i Norge så berättar min ordförande om allt jag bör veta medan vi arbetar i frysrummet. En annan sak är avgiften för medlemskapet,  1.4% av min månadslön. Veckorna senare får jag veta att vi vann en delstrid, det blev tio kronor mer i timmen med start från nästa lön.  

Anders Roth

Publicerat
Flamman 30Nov 2007

Som gästarbetare i norsk fiskindustri veckorna innan deras kommunval får mig att tänka tillbaka på hur det var i Sverige för ett år sedan. Media försöker göra sitt för att uppmärksamma valet, brevlådan full av flygblad, skriverier i tidningar och såklart att folk ringer till radio för att säga sitt. Dock skiljer sig mycket åt. Bara i veckan har jag fått höra det ena och det andra som jag bara drömmer om i Svenska val. Allt från att en äldre man ringer in och säger att Norge ska lära sig av Kuba - det går faktiskt att ha stor offentlig sektor, en gumma som skällde ut en FremskridsPartiet representant (typ Folkpartiet/Sverigedemokraterna, avgör skillnaden själv) för att hon inte förstod vad som var så bra med valfrihet till att några ungdomar ringde upp och frågade varför Arbetarpartiet egentligen heter Arbetarpartiet, de är ju likadana som alla andra partier?

Även om det såklart är bra att folk trycker på arbetarpartier världen över från vänster måste jag säga att Norges faktiskt sysslar med några vettiga saker. 6-timmars arbetsdag för seniorer, full ersättning under sjukdom och nej till högerns förslag om att göra det möjligt med 13-timmars arbetsdag, utan övertidsersättning är saker som jag tror får flest att reagera.

 Media skiljer sig mycket med. Tyvärr till det värre. Om blaskan i Sverige diskuterar färgval på slipsarna så sitter journalister i radio och frågar om de går på toaletten innan de duschar på morgonen eller tvärtom till att helt ogenerat fråga om färgen på dennes urin. I skolvalet vann Arbetarpartiet med 0,4% mer än Fremskridspartiet samtidigt som RV (deras vänsterparti) gick framåt. I samma skolval fick en FrP-debattör bokstavligt på flabben i en skola då han uttalade sig om deras invandringspolitiken. Veckan efter så har en från Höyre (deras Moderaterna) sagt att bland annat pakistanier bara snyltar på välfärden, något som deras ordf. först inte ville uttala sig om för att sen säga att det är oacceptabelt.

Anders Roth

Fiskearbetare på Norges västkust

Publicerad Flamman 11 Okt 2007
http://www.flamman.se/kultur.php?id=4762

Här publicerar jag förordet till Murbruk Förlags "Kuba på riktigt"


Sommaren 2005 var vi Kuba tillsammans med tre andra

svenskar. Under ett par veckor åkte vi runt över större delen

av ön. Eft er att ha druckit öl på Malecón-promenaden, svettats

i 40-gradig värme och diskuterat kärlek och politik med

hundratals vanliga kubaner kände vi att vi hade någonting

att berätta om Kuba som varken står att läsa i svenska tidningar

eller i turistbroschyrer.

Därför har vi bett fj orton svenskar som varit på Kuba att

ge sin bild av landet. Några har varit där som turister, andra

på brigadresor eller fackliga utbyten. De fl esta är ungdomar

aktiva inom arbetarrörelsen.

Som alla kan se fi nns det ingen som helst samsyn i denna

bok. Författarna presenterar helt olika - och delvis motsatta

- bilder av Kuba. Det är själva poängen. Vi har ingen anledning

att försöka kompromissa oss fram till en gemensam

bild av landet utan vår enda önskan är att hyfsa till den

svenska Kuba-debatten. Kuba är varken himmel eller helvete

utan ett land som fi nns på riktigt och som man kan diskutera

för- och nackdelar med.

I boken svarar varje författare bara för sina egna åsikter.

Faktarutorna är skrivna av undertecknade.

När arbetet med denna bok påbörjades hösten 2006 var Fidel

Castro svårt sjuk och hade lämnat över makten till sin bror

Raúl. När denna bok är färdigtryckt kanske Fidel Castro redan

är död (eller så lever han i tjugo år till). Oavsett vilket så

hoppas vi att denna bok kan vara någon slags introduktion

till ett Kuba som det skrivs väldigt lite om.

Januari 2007

Här följer förordet till Murbruk förlags utgåva av Jan Myrdal: Medvetandet gör oss ansvariga.

Förlagets förord
När Jan Myrdal fyller 80 år sommaren 2007 kan han se tillbaka på en över 60 år lång skrivarkarriär. Under flera decennier har han befunnit sig i centrum av den svenska politiska debatten.

Läst, uppskattad. Men minst lika ofta utskälld och fördömd. Det är ingen överdrift att påstå att Jan Myrdal är en av Sveriges mest kontroversiella skribenter.

Vi tänker oss denna bok som en mycket kort introduktion till debattören Jan Myrdal. Vi har valt ut några av de texter som vi tyckt varit allra intressantast. Det har inte varit någon lätt uppgift. Jan Myrdal är en av Sveriges mest produktiva skribenter genom tiderna. Ta en titt på "Böcker av Jan Myrdal (på svenska)" på nästa uppslag så får ni en föraning. För varje artikel som publiceras här finns minst tio till som är lika bra.

Vi har i alla fall inte försökt efterkonstruera fram en välanpassad Myrdal. Att exempelvis det han skrivit om Kambodja/Kampuchea inte överensstämmer med det som senare blivit officiell sanning i Sverige behöver knappast påpekas. I denna bok har vi valt att ta med ett stycke ur boken Kampuchea mellan två krig. Denna reseskildring som fyra svenskar (förutom Myrdal även Gunnar Bergström, Hedda Ekerwald och Marita Wikander) skrev 1979 blev en av 2006 års mest omdebatterade böcker.

Det var nämligen Kampuchea mellan två krig som Peter Fröberg Idling ägnade sin hatskrift Pol Pots leende: om en svensk resa genom röda khmerernas Kambodja (Atlas förlag) åt att fördöma. Just därför tycker vi att det är intressant att visa vad det egentligen var som Myrdal skrev.

Många av texterna har tidigare publicerats i någon av samlingsvolymerna Skriftställning som hittills kommit ut i 9 delar 1968-2002. Annat är hämtat ur böcker eller ur tidningsartiklar som tidigare inte publicerats i bokform. De publiceras här i kronologisk ordning.

Slutligen så är det ändå ett ganska godtyckligt urval där vi valt ut de texter som vi själva tycker är intressanta.

Det betyder inte nödvändigtvis att vi själva tycker att Jan Myrdal har rätt i precis allting. Långt därifrån.

Och därmed kommer vi in på vår varning till läsaren. Det är ett krävande arbete att läsa Jan Myrdal. Inte på grund av ämnesvalen eller på grund av de historiska referenserna. Visserligen kommer de flesta som läser denna bok att stöta på namn och begrepp som de inte känner till. Men sådant går att slå upp.

Den verkliga utmaningen med Jan Myrdals texter är att de kräver läsarens egna ställningstagande. I en svensk debatt där den falska objektiviteten är högsta ideal och där det gäller att alltid lägga sig så nära mitten som möjligt behövs fler texter som Jan Myrdals. Som tar tydligt ställning och som vägrar underkasta sig. Det är meningslöst att läsa dem om man är ointresserad av att ifrågasätta och kritisera det man tar del av Är ni det så kan ni sluta läsa redan nu.

Inför denna utgåva har endast rena korrekturfel och mindre skrivfel rättats. Annars återtrycks texterna i originalskick. (När det gäller att omvandla kinesiska ord till latinska bokstäver förekommer till exempel i de äldre texterna stavningen Mao Tse-tung. Med modern så kallad pinyin-transkribering skrivs dock hans namn Mao Zedong. Även ryska namn har genom åren haft olika stavningar när de skrivs om till latinska bokstäver; exempelvis Trotsky/Trotskij). I de fall texter tidigare återtryckts i bokform (exempelvis i någon av Skriftställning-samlingarna) har vi utgått från bokversionen. När det gäller demonstrationstal/föreläsningar och liknande har vi angivit källan till när den publicerats i tryck. Där noter förekommer så är de i original.

Det är givetvis omöjligt att på ett par hundra sidor ge en heltäckande bild av vad Jan Myrdal skrivit genom åren.

Det som är klart underrepresenterat i denna samling - utöver hans skönlitterära texter - är dels reseskildringarna (som från Afghanistan, Mexiko, Kina, Albanien, Indien) och texterna om litteratur (till exempel Balzac och Strindberg) och om konst. Detta främst av utrymmesskäl.

Vår förhoppning är att denna utgåva ska inspirera till vidare läsning av Jan Myrdals texter. De flesta Skriftställning-samlingarna är sedan länge utgångna från marknaden. Men går att hitta på antikvariat eller att fjärrlåna på biblioteket. En del av Jan Myrdals senare böcker; till exempel Sälja krig som margarin (Leopard förlag 2005), om krigspropaganda genom tiderna, finns fortfarande i handeln. Boken om Strindberg: Johan August Strindberg finns i pocketupplaga från Natur och kultur.

Det finns två Jan Myrdal-bibliografier utgivna:

Britta-Lena Jansson - Jan Myrdal: en kronologisk bibliografi 1943-1976 (Oktoberförlaget 1977) samt

Erik Edwardsson mfl - Jan Myrdal: kronologisk bibliografi 1943-1992 (Hägglunds förlag 1999)

I denna bok finns en hel del tillfällig polemik. Exempelvis angrepp på personer som är döda och/eller bortglömda, och på tidningar - eller stater - som lagts ner för många år sedan. Ändå menar vi att texterna fortfarande är lika intressanta. Diskussionerna om krig och imperialism fortsätter att vara aktuella. Även om det nu delvis är andra makter som för de imperialistiska krigen. Men just detta hör till det vi uppskattar mest med Jan Myrdals texter: det ständiga motståndet mot förtrycket, oavsett under vilken mask det uppträder. Ifrågasättandet av de officiella lögnerna där krig kallas för fred och slaveri kallas för frihet. Att de inte låter sig nöjas med de påbjudna förklaringarna.

I övrigt låter vi texterna tala för sig. Analysera får ni göra själva.

Kalle Holmqvist och Anders Roth, Murbruk förlag.

Jag kan tänka mig att nästan alla som läser denna tidning har varit ute på diverse demonstrationer och manifestationer emot USA och Bush, eller i alla fall sett alla torgmöten med protester. Alltifrån dagisbarn som hoppade i takt emot kriget till de mest inbitna tomtarna av bokstavskombinationer till vanliga jobbare. Speciellt stora blev vi under Irak-demonstrationerna på våren för snart 3 år sen. USA och Bush välde ut bomber och soldater över hela Irak i, vad de kallat, en befrielsekamp för Irak. Saddam skulle avsättas och Irak skulle få demokrati. Denna artikel ska inte handla om att jag fördömer ockupationen av Irak, utan om att man måste se igenom systemet och komma fram till en del analyser, som många inom vänstern verkar glömma, eller inte ens konfronteras med.

Ofta tycker jag att man hör att man ska fördöma USA och Bush. Som att just Bush som person eller USA som nation är onda och bara vill folk i världen illa. Ofta kan det se ut så, men man måste samtidigt länka ihopa detta med den ekonomiska världsordningen.

Jag menar att det inte är USA och Bush i sig som är onda, utan att de bara är ett resultat av det kapitalistiska systemet. Just nu är det USA med Bushadministrationen som lägger dagordningen, men det kunde lika bra vara något annat land och administration. Kapitalismen framtvingar imperialistiska krig runt om i världen. Detta sker framförallt p.g.a. att kapitalet under de senaste 30 åren hamnat i en situation där man lider av konstant överproduktion. Överproduktionen är ett fenomen som uppkommer då kapitalet inte investerar tillräckligt, och minskar efterfrågan på arbetskraft. Vi får en ekonomi som producerar mer varor än den kan sälja.

Vi säger så har. Världsekonomin är i en tillväxtfas. Det innebär att man investerar i teknologi, och ökar produktiviteten. Detta är samma sak som att säga att den organiska sammansättningen ökar, dvs. konstant kapital per arbetare blir större. Så länge fortsätter kapitalet att investera, för att profitkvoten har ännu inte fallit till en kritisk nivå. tillväxten är också tillräckligt hög för att efterfrågan på arbetskraft ska kunna öka. Men när profitkvoten sjunkit tillräckligt p.g.a. den organiska sammansättningens ökning, kommer kapitalet att sluta investera. Vi har nått en kris/stagnationsperiod. Då har vi en situation där vi har mycket konstant kapital. Och där kapitalet kan producera mycket mer varor än tidigare. Slutar kapitalet investera kommer dock efterfrågan på variabelt kapital att minska jämfört med tidigare, då har vi överproduktion.

Kapitalismens drivkraft är att föröka kapitalet, kapitalägare ska bli rikare. För att detta ska fortgå så skyrs inga medel, samhälls och folkintressen underställs vinstintresset, arbetskraft och naturresurser utnytjas utan någon baktanke i jakten på framgång. Detta medför att koncentration av kapital, alltså att alltmer av värdepapper och pengar samlas hos en mindre grupp, är oundviklig. Monopol uppstår, trots allt prat om den fria marknaden som skall vara till för alla. I takt med att centraliseringen drivs framåt så kan inte kapitalet begränsa sig till bara några regioner eller nationer, utan lägger hela världen som sin spelplan. Precis som Marx säger i Kommunistiska Manifestet, "Behovet av en ständigt ökad avsättning för sina produkter jagar bourgeoisin över hela jordklotet. Överallt måste den innästla sig, överallt slå sig ned, överallt skaffa sig förbindelse".

Detta sker genom världshandel men också genom att kapitalet gav sig ut i världen. Detta klär borgliga politiker, och även våra, in i ett ord som globalisering. Globalisering skulle alltså vara något nytt som kom under slutet av 1900-talet och bara är att acceptera. Istället så borde man göra en nykter analys av kapitalismen och då kan man förstå att kapitalismens uttåg i världen inte kom för, fem tio år sedan, utan snarare för 100 år sen.

Vad som är oroande angående modern tids ekonomiska politik är att olika företag omsätter mer än vad olika länder i världen gör. Vad som är intressant är inte att USA, Japan och Tyskland leder ligan, utan att av de etthundra största ekonomierna är 51 företag.

Rangordningen går efter länders BNP och företags försäljningsvärde. Titta på Exxon, ett amerikanskt olje och energibolag, de omsätter mer pengar än 162 av världens länder, inräknat är då bla. Finland och Grekland.

För att komma till ett stickspår här kan man ju kommentera den liberala demokratin som just går ut på den fria konkurrensen. Aldrig förr har det pratats så romantiskt om den fria konkurensen, alla ska kunna ta del av marknaden men istället så ser vi bara koncetration av kapital och en hårdare marknadsdiktatur än någonsin.

Tillbaka till analysen. När kapitalet inser att större profiter kan göras i andra länder så tågar snabbt fabriker ditåt på jakt efter profit. Moderna exempel är många, i slutet på 90talet så las däckfabriken Continental i Gislaved ner och lamslog mer eller mindre hela orten, några år senare fick Continental EU-bidrag för att starta upp samma fabrik i Portugal. SAAB i Trollhättan blev utsatt för liknande saker när General Motors medelade att mellanklassbilsproduktionen i Europa ska koncentreras till ett ställe för att höja den redan stora profiten. Valet står mellan Saab i Trollhättan och Opel i tyska Rüsselsheim, som skulle hetsas mot varandra i ett makabert chicken-race. Resultatet blev att arbetslaget i Trollhättan ska jobba sig trötta under ett halvår, med inräknad obligatorisk övertid på lördagar, för att påverka beslutet. Här ser vi igen att profitjakten är större för GM:s direktörer i Detroit än att låta de toppmoderna fabrikerna ligga kvar. Gång på gång hör vi samma sak i media, fabriker läggs ner och flyttar.

När kapitalet inser detta så expanderar det. Samma sak hände i Irakfrågan. Oljan i USA blev en allt hetare fråga, tillgångarna tryter och man måste se sig om för nya tillgångar. Men oljan är inte det enda skälet att gå in i Irak, kanske bara en ytlig orsak.

Överproduktion har drabbat kapitalet och profitkvoten har snabbt sjunkigt.

Saddam blev en bra person att hoppa på och anklaga, och samtidigt kan högern skrika sig hesa om att vi försvarar en diktator och inte vill ha demokrati.

Natten innan bomberna föll över Irak så talade Bush till det Irakiska folket. Det är inte folket han vill åt, utan "de laglösa män som styr ert land". I takt med att motståndet till ockupationen bland det irakiska folket har växt, har samtidigt rapporterna om tortyr gort detsamma.

När irakierna organiserade motståndet så måste det tystas med metoder som sedan länge varit användna. Tortyr i form av sexuell förnedring, religionsförnedring, utsättning för extrem hetta eller iskallt vatten blev snabbt stora nyheter som vi i vänstern bara väntat på.

När kapitalismen gått tillräckligt i ett land så måste den expandera. Marknadsandelar, sk. profitandelarna i sin hemnationen ger mindre och mindre och då inser kapitalet att en expantion kan höja profiterna. Monopol kan vara på gång, eller så delar ett ytterst litet fåtal på marknadsandelarna, så profiten blir allt svårare att få tag på. När profitjakten går dåligt så tvingas kapitalismen in i en fas av ytterligare expansion, imperialism. Andelarna där hemma kan inte övervinnas något mer, och kapitalet ser sig omkring i världen för att hitta nya andelar som ger högre profiter.

Administrationen i USA hade försökt med både jättelika skattesänkningar för de rika och fortsatt låga räntor. Inget av de hjälpte. Det hade inte fått upp ekonomin från 2000 års recession. Men med en ockupation av Irak kunde den amerikanska expansionen få upp kursen igen och in på banan. Det som hjälpte var alltså att staten gorde enorma beställningar på stridsmedel och andra företag som följde med på invasionen så kunde den femte vågen (i den industriella utvecklingen) flyta vidare.

Det som hjälper är alltså enorma satsningar på saker man bara använder en gång.

Vad är då bättre än kulor och patroner?

Företagen slipper lägga ut produkterna på en ovis marknad, staten gör istället stora beställningar. Pengarna kan tom. rulla in innan produkterna är klara. Produkterna används, dvs. man avfyrar kulorna, man köper in nya. Och ekonomin är på väg att gå upp igen.

Anders Roth

Pub. Libertas Sommarnummer 2006

Det finns en sak jag inte förstår om miljödebatten i Sverige. Helt plötsligt är miljömedvetenhet en modestämpel som alla vill ha på sig. Allt företag som sätter diverse loggor på sina förpackningar till kommuner som ska kunna hissa flaggor för att bevisa att de minsann visst bryr sig om världen. Att Svensson sopsorterar och har koll på att brunt melittapapper är bättre än vitt förstår jag. Vanligt folk har fått höra proffspolitiker berätta om hur vi gemensamt ska kunna miljöförbättra och klyschan "hur ska våra barnbarn annars växa upp?" finns alltid med.

Det jag inte förstår är nu varför alla företag måste skrika ut deras stora hjältedåd i miljöarbetet? Jag har växt upp med att sätta förbrukade batterier på nyckelskåpet så mamma kan slänga dem i boxen på varucentrat. Jag har växt upp med att man aldrig aldrig slänger glaspinnen på marken eller spottar ett tuggummi på marken, de bara försvinner inte utan fåglarna sätter de i halsen.

Detta har följt mig hela livet och gör det fortfarande. Varje gång jag bara av lathet vill släppa något på marken så tittar jag mig först om av skam för att sen inse att någon kan stå någonstans och se det hela. Sen kommer det från ryggraden; spara på miljön, inte slänga på marken.

Det jag inte är med på är hur företagen nu(!) ska ha insett att Svensson är miljömedveten till en viss grad, för att profitera på det. Vi har sopsorterat, slängt saker på miljöstationer och lämnat vinflaskorna i rätt färgbox så länge vi haft chansen, vad är deras försäljningsidé med att göra nyhet av miljöförbättring? Vi har länge jobbat på att förbättra miljön samtidigt som industrin bara forcerat ut gift i luften och haven. Varför handlar inte debatten om att företagen ska tvingas tänka miljömässigt, istället för om oss som redan gör det?

Anders Roth

Opublicerad