Medvetandet gör oss ansvariga, förord

Här följer förordet till Murbruk förlags utgåva av Jan Myrdal: Medvetandet gör oss ansvariga.

Förlagets förord
När Jan Myrdal fyller 80 år sommaren 2007 kan han se tillbaka på en över 60 år lång skrivarkarriär. Under flera decennier har han befunnit sig i centrum av den svenska politiska debatten.

Läst, uppskattad. Men minst lika ofta utskälld och fördömd. Det är ingen överdrift att påstå att Jan Myrdal är en av Sveriges mest kontroversiella skribenter.

Vi tänker oss denna bok som en mycket kort introduktion till debattören Jan Myrdal. Vi har valt ut några av de texter som vi tyckt varit allra intressantast. Det har inte varit någon lätt uppgift. Jan Myrdal är en av Sveriges mest produktiva skribenter genom tiderna. Ta en titt på "Böcker av Jan Myrdal (på svenska)" på nästa uppslag så får ni en föraning. För varje artikel som publiceras här finns minst tio till som är lika bra.

Vi har i alla fall inte försökt efterkonstruera fram en välanpassad Myrdal. Att exempelvis det han skrivit om Kambodja/Kampuchea inte överensstämmer med det som senare blivit officiell sanning i Sverige behöver knappast påpekas. I denna bok har vi valt att ta med ett stycke ur boken Kampuchea mellan två krig. Denna reseskildring som fyra svenskar (förutom Myrdal även Gunnar Bergström, Hedda Ekerwald och Marita Wikander) skrev 1979 blev en av 2006 års mest omdebatterade böcker.

Det var nämligen Kampuchea mellan två krig som Peter Fröberg Idling ägnade sin hatskrift Pol Pots leende: om en svensk resa genom röda khmerernas Kambodja (Atlas förlag) åt att fördöma. Just därför tycker vi att det är intressant att visa vad det egentligen var som Myrdal skrev.

Många av texterna har tidigare publicerats i någon av samlingsvolymerna Skriftställning som hittills kommit ut i 9 delar 1968-2002. Annat är hämtat ur böcker eller ur tidningsartiklar som tidigare inte publicerats i bokform. De publiceras här i kronologisk ordning.

Slutligen så är det ändå ett ganska godtyckligt urval där vi valt ut de texter som vi själva tycker är intressanta.

Det betyder inte nödvändigtvis att vi själva tycker att Jan Myrdal har rätt i precis allting. Långt därifrån.


Och därmed kommer vi in på vår varning till läsaren. Det är ett krävande arbete att läsa Jan Myrdal. Inte på grund av ämnesvalen eller på grund av de historiska referenserna. Visserligen kommer de flesta som läser denna bok att stöta på namn och begrepp som de inte känner till. Men sådant går att slå upp.

Den verkliga utmaningen med Jan Myrdals texter är att de kräver läsarens egna ställningstagande. I en svensk debatt där den falska objektiviteten är högsta ideal och där det gäller att alltid lägga sig så nära mitten som möjligt behövs fler texter som Jan Myrdals. Som tar tydligt ställning och som vägrar underkasta sig. Det är meningslöst att läsa dem om man är ointresserad av att ifrågasätta och kritisera det man tar del av Är ni det så kan ni sluta läsa redan nu.

Inför denna utgåva har endast rena korrekturfel och mindre skrivfel rättats. Annars återtrycks texterna i originalskick. (När det gäller att omvandla kinesiska ord till latinska bokstäver förekommer till exempel i de äldre texterna stavningen Mao Tse-tung. Med modern så kallad pinyin-transkribering skrivs dock hans namn Mao Zedong. Även ryska namn har genom åren haft olika stavningar när de skrivs om till latinska bokstäver; exempelvis Trotsky/Trotskij). I de fall texter tidigare återtryckts i bokform (exempelvis i någon av Skriftställning-samlingarna) har vi utgått från bokversionen. När det gäller demonstrationstal/föreläsningar och liknande har vi angivit källan till när den publicerats i tryck. Där noter förekommer så är de i original.

Det är givetvis omöjligt att på ett par hundra sidor ge en heltäckande bild av vad Jan Myrdal skrivit genom åren.

Det som är klart underrepresenterat i denna samling - utöver hans skönlitterära texter - är dels reseskildringarna (som från Afghanistan, Mexiko, Kina, Albanien, Indien) och texterna om litteratur (till exempel Balzac och Strindberg) och om konst. Detta främst av utrymmesskäl.

Vår förhoppning är att denna utgåva ska inspirera till vidare läsning av Jan Myrdals texter. De flesta Skriftställning-samlingarna är sedan länge utgångna från marknaden. Men går att hitta på antikvariat eller att fjärrlåna på biblioteket. En del av Jan Myrdals senare böcker; till exempel Sälja krig som margarin (Leopard förlag 2005), om krigspropaganda genom tiderna, finns fortfarande i handeln. Boken om Strindberg: Johan August Strindberg finns i pocketupplaga från Natur och kultur.

Det finns två Jan Myrdal-bibliografier utgivna:

Britta-Lena Jansson - Jan Myrdal: en kronologisk bibliografi 1943-1976 (Oktoberförlaget 1977) samt

Erik Edwardsson mfl - Jan Myrdal: kronologisk bibliografi 1943-1992 (Hägglunds förlag 1999)

I denna bok finns en hel del tillfällig polemik. Exempelvis angrepp på personer som är döda och/eller bortglömda, och på tidningar - eller stater - som lagts ner för många år sedan. Ändå menar vi att texterna fortfarande är lika intressanta. Diskussionerna om krig och imperialism fortsätter att vara aktuella. Även om det nu delvis är andra makter som för de imperialistiska krigen. Men just detta hör till det vi uppskattar mest med Jan Myrdals texter: det ständiga motståndet mot förtrycket, oavsett under vilken mask det uppträder. Ifrågasättandet av de officiella lögnerna där krig kallas för fred och slaveri kallas för frihet. Att de inte låter sig nöjas med de påbjudna förklaringarna.

I övrigt låter vi texterna tala för sig. Analysera får ni göra själva.


Kalle Holmqvist och Anders Roth, Murbruk förlag.


Ockupationens orsaker

Jag kan tänka mig att nästan alla som läser denna tidning har varit ute på diverse demonstrationer och manifestationer emot USA och Bush, eller i alla fall sett alla torgmöten med protester. Alltifrån dagisbarn som hoppade i takt emot kriget till de mest inbitna tomtarna av bokstavskombinationer till vanliga jobbare. Speciellt stora blev vi under Irak-demonstrationerna på våren för snart 3 år sen. USA och Bush välde ut bomber och soldater över hela Irak i, vad de kallat, en befrielsekamp för Irak. Saddam skulle avsättas och Irak skulle få demokrati. Denna artikel ska inte handla om att jag fördömer ockupationen av Irak, utan om att man måste se igenom systemet och komma fram till en del analyser, som många inom vänstern verkar glömma, eller inte ens konfronteras med.


Ofta tycker jag att man hör att man ska fördöma USA och Bush. Som att just Bush som person eller USA som nation är onda och bara vill folk i världen illa. Ofta kan det se ut så, men man måste samtidigt länka ihopa detta med den ekonomiska världsordningen.

Jag menar att det inte är USA och Bush i sig som är onda, utan att de bara är ett resultat av det kapitalistiska systemet. Just nu är det USA med Bushadministrationen som lägger dagordningen, men det kunde lika bra vara något annat land och administration. Kapitalismen framtvingar imperialistiska krig runt om i världen. Detta sker framförallt p.g.a. att kapitalet under de senaste 30 åren hamnat i en situation där man lider av konstant överproduktion. Överproduktionen är ett fenomen som uppkommer då kapitalet inte investerar tillräckligt, och minskar efterfrågan på arbetskraft. Vi får en ekonomi som producerar mer varor än den kan sälja.

Vi säger så har. Världsekonomin är i en tillväxtfas. Det innebär att man investerar i teknologi, och ökar produktiviteten. Detta är samma sak som att säga att den organiska sammansättningen ökar, dvs. konstant kapital per arbetare blir större. Så länge fortsätter kapitalet att investera, för att profitkvoten har ännu inte fallit till en kritisk nivå. tillväxten är också tillräckligt hög för att efterfrågan på arbetskraft ska kunna öka. Men när profitkvoten sjunkit tillräckligt p.g.a. den organiska sammansättningens ökning, kommer kapitalet att sluta investera. Vi har nått en kris/stagnationsperiod. Då har vi en situation där vi har mycket konstant kapital. Och där kapitalet kan producera mycket mer varor än tidigare. Slutar kapitalet investera kommer dock efterfrågan på variabelt kapital att minska jämfört med tidigare, då har vi överproduktion.


Kapitalismens drivkraft är att föröka kapitalet, kapitalägare ska bli rikare. För att detta ska fortgå så skyrs inga medel, samhälls och folkintressen underställs vinstintresset, arbetskraft och naturresurser utnytjas utan någon baktanke i jakten på framgång. Detta medför att koncentration av kapital, alltså att alltmer av värdepapper och pengar samlas hos en mindre grupp, är oundviklig. Monopol uppstår, trots allt prat om den fria marknaden som skall vara till för alla. I takt med att centraliseringen drivs framåt så kan inte kapitalet begränsa sig till bara några regioner eller nationer, utan lägger hela världen som sin spelplan. Precis som Marx säger i Kommunistiska Manifestet, "Behovet av en ständigt ökad avsättning för sina produkter jagar bourgeoisin över hela jordklotet. Överallt måste den innästla sig, överallt slå sig ned, överallt skaffa sig förbindelse".

Detta sker genom världshandel men också genom att kapitalet gav sig ut i världen. Detta klär borgliga politiker, och även våra, in i ett ord som globalisering. Globalisering skulle alltså vara något nytt som kom under slutet av 1900-talet och bara är att acceptera. Istället så borde man göra en nykter analys av kapitalismen och då kan man förstå att kapitalismens uttåg i världen inte kom för, fem tio år sedan, utan snarare för 100 år sen.

Vad som är oroande angående modern tids ekonomiska politik är att olika företag omsätter mer än vad olika länder i världen gör. Vad som är intressant är inte att USA, Japan och Tyskland leder ligan, utan att av de etthundra största ekonomierna är 51 företag.

Rangordningen går efter länders BNP och företags försäljningsvärde. Titta på Exxon, ett amerikanskt olje och energibolag, de omsätter mer pengar än 162 av världens länder, inräknat är då bla. Finland och Grekland.

För att komma till ett stickspår här kan man ju kommentera den liberala demokratin som just går ut på den fria konkurrensen. Aldrig förr har det pratats så romantiskt om den fria konkurensen, alla ska kunna ta del av marknaden men istället så ser vi bara koncetration av kapital och en hårdare marknadsdiktatur än någonsin.

Tillbaka till analysen. När kapitalet inser att större profiter kan göras i andra länder så tågar snabbt fabriker ditåt på jakt efter profit. Moderna exempel är många, i slutet på 90talet så las däckfabriken Continental i Gislaved ner och lamslog mer eller mindre hela orten, några år senare fick Continental EU-bidrag för att starta upp samma fabrik i Portugal. SAAB i Trollhättan blev utsatt för liknande saker när General Motors medelade att mellanklassbilsproduktionen i Europa ska koncentreras till ett ställe för att höja den redan stora profiten. Valet står mellan Saab i Trollhättan och Opel i tyska Rüsselsheim, som skulle hetsas mot varandra i ett makabert chicken-race. Resultatet blev att arbetslaget i Trollhättan ska jobba sig trötta under ett halvår, med inräknad obligatorisk övertid på lördagar, för att påverka beslutet. Här ser vi igen att profitjakten är större för GM:s direktörer i Detroit än att låta de toppmoderna fabrikerna ligga kvar. Gång på gång hör vi samma sak i media, fabriker läggs ner och flyttar.


När kapitalet inser detta så expanderar det. Samma sak hände i Irakfrågan. Oljan i USA blev en allt hetare fråga, tillgångarna tryter och man måste se sig om för nya tillgångar. Men oljan är inte det enda skälet att gå in i Irak, kanske bara en ytlig orsak.

Överproduktion har drabbat kapitalet och profitkvoten har snabbt sjunkigt.

Saddam blev en bra person att hoppa på och anklaga, och samtidigt kan högern skrika sig hesa om att vi försvarar en diktator och inte vill ha demokrati.

Natten innan bomberna föll över Irak så talade Bush till det Irakiska folket. Det är inte folket han vill åt, utan "de laglösa män som styr ert land". I takt med att motståndet till ockupationen bland det irakiska folket har växt, har samtidigt rapporterna om tortyr gort detsamma.

När irakierna organiserade motståndet så måste det tystas med metoder som sedan länge varit användna. Tortyr i form av sexuell förnedring, religionsförnedring, utsättning för extrem hetta eller iskallt vatten blev snabbt stora nyheter som vi i vänstern bara väntat på.


När kapitalismen gått tillräckligt i ett land så måste den expandera. Marknadsandelar, sk. profitandelarna i sin hemnationen ger mindre och mindre och då inser kapitalet att en expantion kan höja profiterna. Monopol kan vara på gång, eller så delar ett ytterst litet fåtal på marknadsandelarna, så profiten blir allt svårare att få tag på. När profitjakten går dåligt så tvingas kapitalismen in i en fas av ytterligare expansion, imperialism. Andelarna där hemma kan inte övervinnas något mer, och kapitalet ser sig omkring i världen för att hitta nya andelar som ger högre profiter.

Administrationen i USA hade försökt med både jättelika skattesänkningar för de rika och fortsatt låga räntor. Inget av de hjälpte. Det hade inte fått upp ekonomin från 2000 års recession. Men med en ockupation av Irak kunde den amerikanska expansionen få upp kursen igen och in på banan. Det som hjälpte var alltså att staten gorde enorma beställningar på stridsmedel och andra företag som följde med på invasionen så kunde den femte vågen (i den industriella utvecklingen) flyta vidare.

Det som hjälper är alltså enorma satsningar på saker man bara använder en gång.

Vad är då bättre än kulor och patroner?

Företagen slipper lägga ut produkterna på en ovis marknad, staten gör istället stora beställningar. Pengarna kan tom. rulla in innan produkterna är klara. Produkterna används, dvs. man avfyrar kulorna, man köper in nya. Och ekonomin är på väg att gå upp igen.


Anders Roth


Pub. Libertas Sommarnummer 2006


Till miljödebatten

Det finns en sak jag inte förstår om miljödebatten i Sverige. Helt plötsligt är miljömedvetenhet en modestämpel som alla vill ha på sig. Allt företag som sätter diverse loggor på sina förpackningar till kommuner som ska kunna hissa flaggor för att bevisa att de minsann visst bryr sig om världen. Att Svensson sopsorterar och har koll på att brunt melittapapper är bättre än vitt förstår jag. Vanligt folk har fått höra proffspolitiker berätta om hur vi gemensamt ska kunna miljöförbättra och klyschan "hur ska våra barnbarn annars växa upp?" finns alltid med.

Det jag inte förstår är nu varför alla företag måste skrika ut deras stora hjältedåd i miljöarbetet? Jag har växt upp med att sätta förbrukade batterier på nyckelskåpet så mamma kan slänga dem i boxen på varucentrat. Jag har växt upp med att man aldrig aldrig slänger glaspinnen på marken eller spottar ett tuggummi på marken, de bara försvinner inte utan fåglarna sätter de i halsen.


Detta har följt mig hela livet och gör det fortfarande. Varje gång jag bara av lathet vill släppa något på marken så tittar jag mig först om av skam för att sen inse att någon kan stå någonstans och se det hela. Sen kommer det från ryggraden; spara på miljön, inte slänga på marken.

Det jag inte är med på är hur företagen nu(!) ska ha insett att Svensson är miljömedveten till en viss grad, för att profitera på det. Vi har sopsorterat, slängt saker på miljöstationer och lämnat vinflaskorna i rätt färgbox så länge vi haft chansen, vad är deras försäljningsidé med att göra nyhet av miljöförbättring? Vi har länge jobbat på att förbättra miljön samtidigt som industrin bara forcerat ut gift i luften och haven. Varför handlar inte debatten om att företagen ska tvingas tänka miljömässigt, istället för om oss som redan gör det?


Anders Roth

Opublicerad


Snart är det vi igen

Man märker när ett förhållande börja knaka i fogarna. För mig och många andra så vet vi att det kommer med våren.  Egentligen så ser man slutet men låtsas inte om det riktigt, precis som man inte vill se det. Men alla vet, det kommer, var så säker. Samma sak var eviga vår. Otaliga timmar har man spenderat med varandra, längtat efter varan och låtit sig timea in varan så man kan spendera så mycket tid som möjligt med varan. Man har hatat, skrikit, varit lyckliga, vrålat av vrede för att sen bli ense och slå sig på bröstet av stolthet. Men slutet kommer, som vanligt.

13 maj i våras var skilsmässopappren inlämnade igen. Då finns det bara några småglimtar kvar att hålla fast i. Ofta är de små glimtarna fruktansvärt efterlängtade, men samtidigt ofta småtråkiga till en början. Den stora finalen på förhållandet var på gång.

 En lång historia går mot sin ände och avslutas med vårvärme och fyrverkerier. För några är det tårar, för andra illvrål av glädje. För bara 1,5 år sen gick jag gråtande ur hallen mot mitt rum. Förhållandet är slut, och vi fick inte avsluta vår kärlek med vänskap. Jag pratar såklart om fotbollssäsongen i de stora ligorna. Äntligen ska jag få sitta vid tvn antingen hemma eller på krogen och skrika på mitt favoritlag, hata de mittbackar som trampar sönder min favoritforward och bara älska mitt lags målvakt som är nere vid stolproten på några hundradelar.

Äntligen fotbollsälskare, nu har vi alla snart minst ett förhållande, på gott och ont. Bara om några dagar kan vi ta upp det rostiga förhållandet till våra favoritfärger och artister. Alla cuper, alla ligor, alla turneringar är på gång att öppnas samtidigt som vi slipper halvroliga försäsongsmatcher och alla rykten om vem som signat vem. Håll ut, den 11e är det dags igen!


Anders Roth
Augusti 2007

Opublicerad


Lönen är inte boven!

Lönen har alltid varit grundbulten i den svenska ekonomin. Den är livsavgörande för den som arbetar och är den som styr vad man har råd, och inte råd med. Väldigt speciell blir den då såklart också för ekonomer, politiker och företagsägare. Det verkar inte finnas någon hejd på hur avgörande och skadliga effekter en ökning kan göra, speciellt verkar det vara för folk med normal- och låginkomster, vanligt folk vill säga. Skulle man tro allt som medierna pumpar ut så vore höjda löner desamma som att lamslå exporten, hejda tillväxten, stoppa investeringarna och höja arbetslösheten, allt på en gång! Avtalsförhandling på avtalsförhandling riktar man kritik mot facket för hur taskiga de vill vara, dvs. att kämpa för höjda löner och därmed dämpa allting som ska verka gott för samhället. Skulle man tro på allting verkar det finnas en motsättning mellan höjda löner och relativt gott samhälle, i den mån det går idag. En hygglig lön gör att man klarar sig någotsånär och kan ibland tillåta sig köpa något som man vill ha utöver hyra, mat, avgifter etc.-utkomsterna. En lite bättre lön gör att man då och då kan tillåta sig att slösa ibland, hur man nu vill se det. Då blir principen, ju högre lön, ju mer frihet. Och då talar vi om köpkraftens frihet, inget annat. Det är så lönen blir grundbulten i våra liv. Även om några vill hävda att pengar inte är allt, så är de ju otroligt betydelsefulla ju mindre av dem man har.


 Lönen styr trots allt hur vi lever vårt dagliga liv, och blir på så sätt överskuggande för allt vi gör. Låter man sen företagen sätta upp jättelika annonser tillsammans med tv/radio-reklam och hemskickade broschyrer så går halva tanken på "vad man ska ha" och andra tanken "vad man har råd med". Det blir press på en att konsumera mera och mera, samtidigt som företagen vill hålla lönerna nere, en ohållbar situation. Som det ser ut idag i medierna ges, som ovan sagt, bilden av att lönen är hotet mot den svenska ekonomin, och regeringarna formar sin politik efter den.
Jag har här gjort en tabell över hur resonemanget kan låta:


Ökar lönen

Ökar företagets kostnader

Ökar inflationstakten

Minskar investeringarna

Minskar exporten

Minskar jobben

Minskar reallönen


Den "goda cirkeln" ska alltså se ut såhär:

 Låga löneökningar

Låg inflation

Högre export och investeringar

 Högre tillväxt

Lägre arbetslöshet

Högre reallöner


Lönen är inte boven!


 Det kan ju låta drastiskt att säga helt tvärtom vad etablissemanget gör, men det har ju blivit ens uppgift som socialist, så de gäller såklart här med. För att gå till botten med det här måste man gå till botten med vem som sätter priserna. Alla prislappar du möter sätts i stor grad av företag. Prislapparna på nudlarna har företaget satt, prislapparna på ölen på krogen har företaget satt och priset på bussbiljetten har, jo precis, företaget satt. Detta säger såklart ingen emot, fast det är heller ingen som tar upp det. Då är det mycket enklare att säga att prisökningar beror på löneökningar, istället för erkännandet av att det faktiskt är företagen som sitter och skriver prislapparna. För det finns ingen naturlag som säger att en löneökning måste betyda en prisökning. Således bör man tänka på att när ekonomerna pratar om att en löneökning måste innebära prisökning, menar de att löneökningen får företaget att höja priserna, vilket inte alls är ett måste. Det är här det farliga ligger. Att vi inte ska begära högre löner för att det betyder prisökning sen inflation. Företaget hade lika bra kunnat ta löneökningskostnaden från profiten.


Som det ser ut idag existerar inte den diskussionen då de som borde föra den varit de som försökt plåstra om inflationens baksida gång på gång. Diskussionen som den är idag är står mellan proffspolitiker, fåtal företagsägare och en bunt ekonomer som alla kommer fram till två lösningar på problemet:

? att stimulera ekonomin med ökad inflation som följd och osäkerhet om hur det ska gå med arbetslösheten.

? att strama åt ekonomin med ökad arbetslöshet och viss ovetskap om inflationens upp och nergång.


Istället så borde ingrepp göras i företagen så att vi styr var lönepålägget tas ifrån. Bäst vore såklart om de togs från profiten men på sikt måste vi även disskutera vem som äger och styr företagen. Inflationen kommer som svar på kapitalismen där massarbetslöshet inte accepteras och löneökning blir prisökning. Detta råder vilken regering som än sitter. Senaste socialdemokratiska regerings representanter använde de som argument mot tex. Kommunals kamp för högre lön 2003, och på Thatchers tid i England var det desamma, vilket sen slutade med att Thatcher själv satsade mångmiljonbelopp på offentlig sektor som räddning. På sikt kommer vi bara att kunna lösa inflationen på två sätt. Antingen så närmar vi oss 30-talets ordning och monterar ner välfärden och accepterar höjd arbetslöshet. Eller så krävs ett annat systemskifte - ett ekonomiskt sådant. Ett skifte från ett system som bygger på oerhörd koncentration av makt i privata händer, till ett där ekonomin ligger under demokratiska principer i enighet med folkets vilja. Tränger man in i kärnan på inflationen handlar det om vilken syn man har på samhället i stort. Var 30-talet något vettigt, eller ska vi börja rita upp planerna för socialism?


Anders Roth


Pub Libertas mellandagarna 2006


Var är min boklåda?



Jag satt och sorterade ner böcker från bokhyllan i papkassar för ett tag sen. Bokhyllan har blivit för liten för alla böcker så några måste ner i kassar för att sen slängas in under sängen.

Efter ett tag sorterande så kom jag fundera på alla olika förlagen.

Böcker från Fram Bokförlag och Proletärkultur, programböcker från Tidens förlag, böcker om Kina från Förlaget Tranan och mina favoritböcker från Oktoberförlaget. Texter om socialism i Sverige från Arbetarkultur, diverse ideologiskt från Bo Cavefors och djupgående ideologiska studier från Förlaget Barrikaden.

Frågan som slog mig var inte hur många eller hur få böcker jag hade från förlagen, utan var de tagit vägen.


Under 1970-talet skulle alla vänsterorganisationer ha sin egen bokaffär, gärna flera i olika städer. Det var ett mått på hur stor organisationen var. Ju fler boklåder eller affärer ju större är organisationen. Boklådorna var till skillnad från affärerna ett lager böcker i någon partilokal som såldes på helgerna eller under partimöten. Bokaffärerna användes lika mycket som ett skyltfönster för organisationen. Det var här man visade upp vad man tyckte och vad man sysslade med.


Sen 1980talet har vänsterbokaffärer dalat långsamt. För snart 30 år sedan fanns det uppemot 150 bokhandlar i landet. Sen dess har de flesta lagt ner, andra blivit "vanliga" bokaffärer eller get sig ut på internet. SKP (tidigare KFML) hade Oktoberförlaget och Oktoberhandeln som sina. Idag finns inget av de kvar. Jag ringde upp en tidigare Oktoberhandlare, som numera heter Örnen och drivs inom Bokiakedjan i Örnsköldsvik.


- Men det är ju hundra år sen? Svarade Pelle Westman när jag ringde för att höra mig för.

Pelle Westman var en av de intresserade att driva vidare bokaffären. Oktoberförlaget centralt hjälpte till med kundnummer och liknande för oss som ville fortsätta.

- Vi var kanske 10-15stycken som fortsatte av de 30-40 Oktoberaffärer som fanns. Alla större städer med självaktining hade ju en "Oktober".

Vi har mer och mer glidit över till ett bredare sortiment. Det går inte att stå utanför en av de större kjedjorna idag. När SKP i stan ville lägga ner butiken så köpte vi den för en krona.


Han räknar med att den sista boken från Oktoberförlaget tog slut på 80talet från affären.

Storsäljaren "Gör facket till en kamporganisation" har han fortfarande kvar i bokhyllan.

- Det är banemig en av de få handböcker i facklig kamp som gets ut, menar Pelle. Och jag håller med, den är faktiskt värd att leta upp.

- Många gånger hade vi disskutioner i lokalerna som liknade rena ankdammaen.

Inte kan monopoliseringen vara så gruvlig, nu efteråt visar det sig att det var långt värre!

Han berättar om den största Oktoberhandeln som låg i Stockholm bredvid butiken Handelsfront som sålde mat och andra varor från tredje världen, mestadels från Kina.

- Man ville visa att den delen av världen fanns och kunde producera saker.

Han minns tiden i Oktoberhandeln som rolig och lärorik.


Senare talar jag med dåtidens rivaler till SKP. KPMLr:s (idag KP) Teddy-John Frank.

Han minns ett 30tal rena butiker, och ännu fler boklåder.

 - Idag har vi 5-8st kvar. Malmö, Göteborg, Stockholm, Umeå, Jönköping och några till.

Ofta var de sektreristiskt trams mellan butikerna, men vi tog in Vänsterpartiet Kommunisterna (idag VP)s böcker från förlaget Arbetarkultur. Mycket debattböcker, en del om Chile, Vietnam, fokus på tredje världen helt enkelt.

Innan fanns det en större flora vänsterorganisationer och då blir det så, det är nog en barnsjukdom att gräla sådär.

Han var själv ordförande för partiavdelningen i Kpmlr:s huvudstad, Göteborg på 1980talet. I början på 1980-talet kom de in i kommunfullmäktige och upplevde stor framgån.

- 1982 var vi som störst i Göteborg med 12.000 medlemar.

Vi hade mest ideelt arbetande, några på deltid.

Han skrattar åt lönerna de betalade ut då och menar att även de anställda var till stor del ideellt arbetande.


Till slut talade jag med en föreståndare för Vänsterpartiets bokaffär i Stockholm, Stockholms bokkafé. Jag fick tag på Rickad Hoogland.

Han var medarbetare och föreståndade från början till slutet på 1980-talet i Stockholm och minns tre-fyra heltidsanställda och några timvikarier.

- Alla butikerna vad jag vet hade anställda på de sättet. 1992 valde Vänsterpartiet att lägga ner sitt bokkaffe pga. de allt lägre inkomsterna. Som bäst hade de 10-12 affärer och kanske 40-50 boklåder.

- Haha, vi fick skäl av de andra vänsterorganisationerna för våran bredd. Vi tog in massor med olika böcker, bara för att om någon var intresserad så skulle de finnas.

Rickard berättar anekdoten om när Bo Hammar (fd. partisekreterare Vp) kom in i affären för att skälla ut dem över en biografi över Tito.

En annan gång kom en ung Carl Bildt in i butiker för att köpa några ex av marxismens klassiker, bara för att känna sin egen fiende.


Rickard menar att nedgångarna beror på många saker. Både att de fanns tre schablande linjer inom kärnkraftsomröstningen 1980 som tärde på krafterna.

- Folk tröttnade nog helt enkelt. Sen lanserade SAF (nuvarande Svenskt Näringsliv) sina "tänk på dig själv"-kampanjer. Tittar man ut i Europa så var de likadant i många länder, självsäkerheten i många fråger gav efter. Ett annat skäl kunde vara att några partier förknippades med sk. socialistländer och fick inga medlemar på grund av det.


För tillfället, finns det vad jag vet, ingen nyöppnad vänsterbokaffär med gatuadress. Letar man runt på Internet hittar man lätt vänsterbokhandlar både kopplade till parti eller förbund, men även oberoende. Flera av de gamla vänsterbokaffärerna, som nu gorts om, har kontaktats utan svar. Störst chans till böcker är de befintliga vänsterhandlar, eller en snabb vända på internet.


Anders Roth


Opublicerad


Organisation

Vi SSU:are brukar säga att vi ska vara en spegel av det samhälle vi vill skapa. Vi slår oss gärna på bröstet och säger att vi kommit en bit, men är noga med att också säga att vi inte är nöjda, och väl är väl det. Jag vill nämligen påstå att vi mer speglar det samhälle vi har idag mer än det vi vill skapa.


Jag tänker ta upp fyra förtryck och analysera dessa inom SSU med synen att vi vill ha en organisation som speglar det samhälle vi vill ha. Vi inom den unga socialdemokratin måste ta itu med förtryck utifrån klass, kön, etnicitet och sexualitet om vi ska kunna kalla oss en socialistisk folkrörelse i ständig opposition mot orättvisor.


Först vill jag titta på klassförtrycket. Med enkel marxistisk teori går det att analysera SSU ur ett klassperspektiv. Tittar man på det samhälle vi har idag så kommer makten ovanifrån, från kammare där vi vanligt folk inte har tillträde. Vi kan se en större stab med folk som håller i de stora trådarna, medan vi andra får nöja oss med en lägre nivå med mindre inflytande och insyn. Vi kan också se hur denna stab ofta koncentreras till ett ställe och även har väldigt lite kontakt med de som de ska företräda - i vårt fall medlemmarna.



Någon gång då och då dimper det ner några kartonger med material i klubblokalen. Detta material har vi vanliga medlemmar inte har varit med och utformat eller bestämt tema på. Vi har väldigt lite inflytande på både innehåll och layout. Vi kanske redan har fullt upp med en annan kampanj eller till och med en snarlik, men istället för att kommunicera med eller vara förankrad i basen utförs ett dubbelarbete. Kanske skulle vi ha en större konversation mellan klubbar, distrikt och förbund. I Skåne har vi löst detta med så kallade "Stormöte". Minst två gånger per år samlas klubbarna med representanter, förbundsstyrelseledamoten och distriktstyrelsen för att disskutera distriktets verksamhet och framtid. Mötet är inte beslutande, men distriktstyrelsen tar med sig anteckningar och kommentarer till nästkommande distriktsstyrelsemöte. Mötena brukar vara uppskattade och givande, både för klubbarna och distriktstyrelsen. Kanske blir det svårt att ta av detta på förbundsnivå. Istället kanske vi borde ha större mailkontackt eller att även förbundstyrelseledamöterna tar en titt in på agera där vi kunnat ha en mapp för just detta. Kanske med distriktsrpresentanter som har rätt att skriva.


Även förbundsombudsmännen kan dra till sig en hel del informell makt, och är många - över 20 om jag inte har fel. Den senaste tiden inom SSU så har många av oss fått vetskap om informella grupper som suttit och tagit beslut, långt över medlemars huvuden. Jag kan tänka mig att många medlemar inte ens vet vad de olika anställda sysslar med, utan får träffa de max en två gånger under varje kongressperiod, och då i ett snabbt bokbord på en skola. Jag mennar att vi har en organisation där anställda och medlemar skiljs åt. Det verkar även finnas någon syn på ombudsmänen som extra lyckade medlemar som ska hyllas. Visst kan många av de vara duktiga kamrater, men den kulturen vi håller på att införskaffa i organisationen är för mig totalt främmande, och osocialistiskt. Istället för att de ska sitta på en expedition, högt upp i en skyskrapa på Södermalm borde dessa vara ute i distrikten och kommunerna, bland medlemmarna, och få direktiv underifrån. Då kommer både de och organisationen mer till sin rätt.


En annan diskussion vi bör föra är om vi överhuvudtaget ska ha förbundsombudsmän, eller ens ombudsmän. Jag menar att dessa tjänster är en väg bort från folkrörelsetanken. Nu kan en anställd kompensera flera klubbars verksamhet. Snarare än som tecken på en styrka står antalet ombudsmän idag för en svaghet som folkrörelse.


Inom klassperspektivet vill jag även ta upp två andra saker - saker som fått mig att undra om jag verkligen ska vara kvar i SSU. Om jag verkligen platsar här. Språket och kulturen förtrycker och utesluter. Jag brukar säga att mitt första SSU-minne hade lika gärna kunnat vara mitt första minne från Lunds Universitet. I vår organisation använder vi ett mer eller mindre icke-språk. Vi använder oss av en uppsjö med ord och begrepp som oerfarna i föreningar inte har någon anning om. Språk med en stor del både formella och informella koder där du måste känna till rätt "knappar" att trycka på för att vara med en längre tid. Ord som acklamation, adjungering, FS och kontrapropposition gör att man sållar bort en del folk. Om man känner att man inte hör hemma eller att man inte förstår slutar man vara aktiv. Dessa obekväma ungdomar är ofta arbetarungdomar som känner sig obekväma eftersom vi är dåliga på att förklara dessa koder och försöka använda andra ord.


Har man en sådan kultur i SSU så drar man till sig människor med en viss bakgrund och förutsättningar, och jag kan lova er att det inte är folk som har ensamstående föräldrar där båda jobbar inom vården.

Detta är folk som har växt upp med ett avancerat språkbruk hemma, fostrade i miljöer där man ska kunna dessa saker och koder och får lära sig att tycka om det. Visst kan man rycka på axlarna och säga "man lär sig". Men gör verkligen alla det? Ska man tvingas sätta sig in i en helt ny begreppsvärld och lära sig alla dessa saker i ett halvår för att kunna vara med i SSU?


Kulturen i SSU innebär också att vi lyssnar på schlager och hip hop på våra träffar, vi sysslar med innebandy och IT-kafé. SSU blir en rolig grej man går till. Detta är inte ett problem - SSU ska vara roligt - också. Men gör man inte en tydlig koppling till klasskamp så riskerar vi att vår kultur blir precis denna samma som ute i samhället. Att mellanskiktet lär sig att umgås med vanliga arbetarungar innebär inte att detta problem är löst. Alla är med på schlagerkvällarna, men bara ett fåtal kan "knapparna" och därmed ta sig längre upp i rörelsen. En annan aspekt av alla innebandyklubbar och hip hop-kvällar är att ett litet antal personer kan ägna sig åt att göra karriär. Har man fyra fem stycken sådana klubbar bakom sig så kan man lätt fixa sig en nominering och sen vara på väg upp. Jag tycker att alla våra medlemmar ska få syssla med politik och ta del av viktiga beslut på lika villkor.


Låt mig fortsätta med kvinnokampen. Många inom SSU verkar mena att vi är sådana feminister som vill att feminismen ska vara för kvinnor, inte emot män.

Detta kan jag inte hålla med om överhuvudtaget. Ska någon förändring ske - i samhälle eller organisationen - så kommer det vara på männens bekostnad. Detta är inte konstigt. Om man fördelar makt till fler är det några som får mindre. Det är dock viktigt att komma ihåg detta för att kunna hålla ett politiskt fokus. Samtidigt så menar jag att klass skär igenom allting, både kvinnokampen och klasskamp måste kombineras, annars blir den verkningslös. Männen som säger sig ha ett intresse för feminismen, måste alltså inse att de ska hålla tillbaka. Det är inte lätt att tänka så, men det måste göras. Allt från styrelseposter, anställningar, tyngre uppdrag i kommun/distrikt/förbundsstyrelse till talartid måste man lära sig att stå tillbaka på.


Också etnicitet slår hårt inom vår organisation. I och med att de med svensk bakgrund är så extremt dominerande inom organisationen höjer vi ofta de med utländsk bakgrund som är aktiva till skyarna oavsett insats eller åsikter. Här måste vi återigen komma till klass. Vår organisation kan inte ha som mål att kämpa för allt och alla, då blir vi ett samhällsparti för allas bästa. Vi måste även inse att det finns klasser inom invandrarna.

När jag hör unga kongressombud prata om att de hade städhjälp hemma i Iran och även att vi i SSU ska stå för det här, annars är vi för orättvisa och mot etnisk mångfald, kan man ju luta sig tillbaka och fråga sig var våran organisation är på väg som drar till sig sådana åsikter. Var finns klassanalysen?


Jag menar även att imperialismen gör stora avtryck inom organisationen. När imperialismen driver ett blodigt krig mot andra nationer eller grupper så verkar det som att SSU inte försöker ta upp det eller knappt ens är kapabelt att göra det. Det gör ont i mig. Irakier och afghaner är några grupper jag sällan stött på inom SSU, och som muslim har man det inte enkelt. Det verkar som att de grupper där imperialismen driver krig mot, är inte direkt intressanta att kämpa för, och syns av någon anledning inte i organisationen.


Det har inte heller verkat vara lika fint och viktigt att vara engagerad i HBT-frågor. Det är ok att vara homosexuell inom de flesta av de politiska områdena numera, så länge man gör det på ett fint sätt. Inte pratar om det, gärna framstår som asexuell och inte visar några fysiska aktiviteter. Alla har säkert hört någon inom och utom rörelsen säga, "det är okej att de finns, bara jag slipper se dem", som faktiskt accepteras. Säg så om kvinnor och vi är på en helt annan spelplan. Det verkar finnas någon sorts rangordning på förtrycken som är viktigast, där HBT-frågor hamnar längst ner.


Vi har del av det kapitalistiska samhällsförtrycket även inom vårt SSU. Många tycker det känns obehagligt och främmande att tala om förtryck. Vi lever ju i en socialliberal demokrati, och där finns väl inga förtryck? Extra obehagligt tycker människor det är när de upptäcker att de kanske är en del av förtrycket. Då reagerar dessa människor ofta med hån, aggressioner och förlöjligande former av ifrågasättande. Även socialister, speciellt vita män i mellanskiktet. Vi ser det när det gäller HBT-frågor, kvinnokampen och när vi diskuterar hur våra egna strukturer är rasistiska. 


Vi i SSU måste ändra på en hel del saker om vi ska komma någonstans i kampen - om vi ens vill någonstans i kampen för ett rättvist samhälle. Vi måste bestämma oss för vad vi vill, och inte låtsas att alla åsikter ska passa in. Den bistra sanningen för de som vill att vi ska vara ett samhällsparti är, att vårat parti aldrig har varit till för alla, den ambitionen har SAP och SSU aldrig haft. Det är en helt ny kultur som kommer in i organisationen som för mig är helt främmande.  Varför kommer jag inte förklara här, då det går en bit utanför ämnet och kommer ta stor plats. Jag är rädd att det snart kommer att börja höras predikningar om att SSU ska vara för alla. Krav om att vi ska ta bort klass och kön i våra program, att vi måste sluta fördöma Israels politik osv.


SSU kan inte vara för alla. Vi bygger just nu en politisk organisation som verkar vilja bli öppen för alla, men därmed kämpar för färre och färre.


Är man inte intresserad av en större samhällsomdaning så borde man inte vara med. Som det ser ut idag så räcker det att du kallar dig antirasist för att gå med i SSU. Är inte det lite för tunna kriterier för ett vänsterpolitiskt ungdomsförbund som aspirerar på att stå för rättvisa och solidaritet?


Anders Roth


Pub. Tvärdrag Vårnumer 2006


Välkommen till min nya blogg!


RSS 2.0