Mona
Jag förstår inte riktigt vad Mona gör i tv. I varje partiledardebatt, i varje intervju och alla andra tillfälle hon får så gör vi hon ifrån sig. Har Monas mediastrateger tagit semester helt? Det verkar som att tävlingen går ut på att tala så lågmält, ursäktande och försöka med någon mössan-i-handen figur. Mona skriver på hemsidan att hon träffar massor med väljare som är arga, besvikna och känner sig lurade, ändå står vi liksom 1700talets dräng gentemot storbonden och ber om ursäkt för att vi finns.
Reinfeldts retorik går ut på att se bekymrad ut, tala som andra läser högt ur ett lexikon men ändå vara smått engagerad. Det vill säga allt som inte Göran var. Reinfeldt skulle matcha Görans profil och framställa honom som ännu mer bufflig, vilket han axlade riktigt bra onekligen.
Vad Mona borde göra är att ta med sig den folkliga vreden in i tv-studion för att visa att det finns lite hopp i det här landet. Istället för att stå och ibland vara enig med Reinfeld så ska vi utpeka regeringen som de bedragarna de är. De har i flera fall tagit ut målvakten helt, som med bensinskatten, som med akutsjukhusen och regelskrifterna kring småföretagen, men ändå lyckas inte Mona få en ända boll på mål. Problemet stavas, mittenpolitik.
Mona vill inte ha någon offensiv i politiken, hennes parti har till och med gjort tummen upp till 30 miljarder i skattesänkning med kommentaren om att de redan är genomförda. Så vad sysslar hon då med? Försöker erövra mellanskiktet genom att hålla låg profil och spela med istället för att rada upp hemskheterna som regeringen sysslar med.
Dock är analysen bedrövlig. Varför lägga politiken mot mitten där det finns så få att vinna. Och vinner man, då gör man det på bekostning av oss andra. Analysen verkar vara att, ju mer lågmäld och höger man kan vara, ju fler väljare finns det att vinna i mitten, för de arbetande har ändå bara oss att lägga lappen på. Vill man vinna väljare så skulle jag sätta mina slantar på att vänsterreformer i större drag får folk upp från sofflocken och ut på gatorna. Då finns det något att slåss för jämfört med nu.
Anders Roth
Publicerad i Libertas 2007
