Snart är det vi igen
Man märker när ett förhållande börja knaka i fogarna. För mig och många andra så vet vi att det kommer med våren. Egentligen så ser man slutet men låtsas inte om det riktigt, precis som man inte vill se det. Men alla vet, det kommer, var så säker. Samma sak var eviga vår. Otaliga timmar har man spenderat med varandra, längtat efter varan och låtit sig timea in varan så man kan spendera så mycket tid som möjligt med varan. Man har hatat, skrikit, varit lyckliga, vrålat av vrede för att sen bli ense och slå sig på bröstet av stolthet. Men slutet kommer, som vanligt.
13 maj i våras var skilsmässopappren inlämnade igen. Då finns det bara några småglimtar kvar att hålla fast i. Ofta är de små glimtarna fruktansvärt efterlängtade, men samtidigt ofta småtråkiga till en början. Den stora finalen på förhållandet var på gång.
En lång historia går mot sin ände och avslutas med vårvärme och fyrverkerier. För några är det tårar, för andra illvrål av glädje. För bara 1,5 år sen gick jag gråtande ur hallen mot mitt rum. Förhållandet är slut, och vi fick inte avsluta vår kärlek med vänskap. Jag pratar såklart om fotbollssäsongen i de stora ligorna. Äntligen ska jag få sitta vid tvn antingen hemma eller på krogen och skrika på mitt favoritlag, hata de mittbackar som trampar sönder min favoritforward och bara älska mitt lags målvakt som är nere vid stolproten på några hundradelar.
Äntligen fotbollsälskare, nu har vi alla snart minst ett förhållande, på gott och ont. Bara om några dagar kan vi ta upp det rostiga förhållandet till våra favoritfärger och artister. Alla cuper, alla ligor, alla turneringar är på gång att öppnas samtidigt som vi slipper halvroliga försäsongsmatcher och alla rykten om vem som signat vem. Håll ut, den 11e är det dags igen!
Anders Roth
Augusti 2007
Opublicerad
