samladeverk

Vi SSU:are brukar säga att vi ska vara en spegel av det samhälle vi vill skapa. Vi slår oss gärna på bröstet och säger att vi kommit en bit, men är noga med att också säga att vi inte är nöjda, och väl är väl det. Jag vill nämligen påstå att vi mer speglar det samhälle vi har idag mer än det vi vill skapa.

Jag tänker ta upp fyra förtryck och analysera dessa inom SSU med synen att vi vill ha en organisation som speglar det samhälle vi vill ha. Vi inom den unga socialdemokratin måste ta itu med förtryck utifrån klass, kön, etnicitet och sexualitet om vi ska kunna kalla oss en socialistisk folkrörelse i ständig opposition mot orättvisor.

Först vill jag titta på klassförtrycket. Med enkel marxistisk teori går det att analysera SSU ur ett klassperspektiv. Tittar man på det samhälle vi har idag så kommer makten ovanifrån, från kammare där vi vanligt folk inte har tillträde. Vi kan se en större stab med folk som håller i de stora trådarna, medan vi andra får nöja oss med en lägre nivå med mindre inflytande och insyn. Vi kan också se hur denna stab ofta koncentreras till ett ställe och även har väldigt lite kontakt med de som de ska företräda - i vårt fall medlemmarna.

Någon gång då och då dimper det ner några kartonger med material i klubblokalen. Detta material har vi vanliga medlemmar inte har varit med och utformat eller bestämt tema på. Vi har väldigt lite inflytande på både innehåll och layout. Vi kanske redan har fullt upp med en annan kampanj eller till och med en snarlik, men istället för att kommunicera med eller vara förankrad i basen utförs ett dubbelarbete. Kanske skulle vi ha en större konversation mellan klubbar, distrikt och förbund. I Skåne har vi löst detta med så kallade "Stormöte". Minst två gånger per år samlas klubbarna med representanter, förbundsstyrelseledamoten och distriktstyrelsen för att disskutera distriktets verksamhet och framtid. Mötet är inte beslutande, men distriktstyrelsen tar med sig anteckningar och kommentarer till nästkommande distriktsstyrelsemöte. Mötena brukar vara uppskattade och givande, både för klubbarna och distriktstyrelsen. Kanske blir det svårt att ta av detta på förbundsnivå. Istället kanske vi borde ha större mailkontackt eller att även förbundstyrelseledamöterna tar en titt in på agera där vi kunnat ha en mapp för just detta. Kanske med distriktsrpresentanter som har rätt att skriva.

Även förbundsombudsmännen kan dra till sig en hel del informell makt, och är många - över 20 om jag inte har fel. Den senaste tiden inom SSU så har många av oss fått vetskap om informella grupper som suttit och tagit beslut, långt över medlemars huvuden. Jag kan tänka mig att många medlemar inte ens vet vad de olika anställda sysslar med, utan får träffa de max en två gånger under varje kongressperiod, och då i ett snabbt bokbord på en skola. Jag mennar att vi har en organisation där anställda och medlemar skiljs åt. Det verkar även finnas någon syn på ombudsmänen som extra lyckade medlemar som ska hyllas. Visst kan många av de vara duktiga kamrater, men den kulturen vi håller på att införskaffa i organisationen är för mig totalt främmande, och osocialistiskt. Istället för att de ska sitta på en expedition, högt upp i en skyskrapa på Södermalm borde dessa vara ute i distrikten och kommunerna, bland medlemmarna, och få direktiv underifrån. Då kommer både de och organisationen mer till sin rätt.

En annan diskussion vi bör föra är om vi överhuvudtaget ska ha förbundsombudsmän, eller ens ombudsmän. Jag menar att dessa tjänster är en väg bort från folkrörelsetanken. Nu kan en anställd kompensera flera klubbars verksamhet. Snarare än som tecken på en styrka står antalet ombudsmän idag för en svaghet som folkrörelse.

Inom klassperspektivet vill jag även ta upp två andra saker - saker som fått mig att undra om jag verkligen ska vara kvar i SSU. Om jag verkligen platsar här. Språket och kulturen förtrycker och utesluter. Jag brukar säga att mitt första SSU-minne hade lika gärna kunnat vara mitt första minne från Lunds Universitet. I vår organisation använder vi ett mer eller mindre icke-språk. Vi använder oss av en uppsjö med ord och begrepp som oerfarna i föreningar inte har någon anning om. Språk med en stor del både formella och informella koder där du måste känna till rätt "knappar" att trycka på för att vara med en längre tid. Ord som acklamation, adjungering, FS och kontrapropposition gör att man sållar bort en del folk. Om man känner att man inte hör hemma eller att man inte förstår slutar man vara aktiv. Dessa obekväma ungdomar är ofta arbetarungdomar som känner sig obekväma eftersom vi är dåliga på att förklara dessa koder och försöka använda andra ord.

Har man en sådan kultur i SSU så drar man till sig människor med en viss bakgrund och förutsättningar, och jag kan lova er att det inte är folk som har ensamstående föräldrar där båda jobbar inom vården.

Detta är folk som har växt upp med ett avancerat språkbruk hemma, fostrade i miljöer där man ska kunna dessa saker och koder och får lära sig att tycka om det. Visst kan man rycka på axlarna och säga "man lär sig". Men gör verkligen alla det? Ska man tvingas sätta sig in i en helt ny begreppsvärld och lära sig alla dessa saker i ett halvår för att kunna vara med i SSU?

Kulturen i SSU innebär också att vi lyssnar på schlager och hip hop på våra träffar, vi sysslar med innebandy och IT-kafé. SSU blir en rolig grej man går till. Detta är inte ett problem - SSU ska vara roligt - också. Men gör man inte en tydlig koppling till klasskamp så riskerar vi att vår kultur blir precis denna samma som ute i samhället. Att mellanskiktet lär sig att umgås med vanliga arbetarungar innebär inte att detta problem är löst. Alla är med på schlagerkvällarna, men bara ett fåtal kan "knapparna" och därmed ta sig längre upp i rörelsen. En annan aspekt av alla innebandyklubbar och hip hop-kvällar är att ett litet antal personer kan ägna sig åt att göra karriär. Har man fyra fem stycken sådana klubbar bakom sig så kan man lätt fixa sig en nominering och sen vara på väg upp. Jag tycker att alla våra medlemmar ska få syssla med politik och ta del av viktiga beslut på lika villkor.

Låt mig fortsätta med kvinnokampen. Många inom SSU verkar mena att vi är sådana feminister som vill att feminismen ska vara för kvinnor, inte emot män.

Detta kan jag inte hålla med om överhuvudtaget. Ska någon förändring ske - i samhälle eller organisationen - så kommer det vara på männens bekostnad. Detta är inte konstigt. Om man fördelar makt till fler är det några som får mindre. Det är dock viktigt att komma ihåg detta för att kunna hålla ett politiskt fokus. Samtidigt så menar jag att klass skär igenom allting, både kvinnokampen och klasskamp måste kombineras, annars blir den verkningslös. Männen som säger sig ha ett intresse för feminismen, måste alltså inse att de ska hålla tillbaka. Det är inte lätt att tänka så, men det måste göras. Allt från styrelseposter, anställningar, tyngre uppdrag i kommun/distrikt/förbundsstyrelse till talartid måste man lära sig att stå tillbaka på.

Också etnicitet slår hårt inom vår organisation. I och med att de med svensk bakgrund är så extremt dominerande inom organisationen höjer vi ofta de med utländsk bakgrund som är aktiva till skyarna oavsett insats eller åsikter. Här måste vi återigen komma till klass. Vår organisation kan inte ha som mål att kämpa för allt och alla, då blir vi ett samhällsparti för allas bästa. Vi måste även inse att det finns klasser inom invandrarna.

När jag hör unga kongressombud prata om att de hade städhjälp hemma i Iran och även att vi i SSU ska stå för det här, annars är vi för orättvisa och mot etnisk mångfald, kan man ju luta sig tillbaka och fråga sig var våran organisation är på väg som drar till sig sådana åsikter. Var finns klassanalysen?

Jag menar även att imperialismen gör stora avtryck inom organisationen. När imperialismen driver ett blodigt krig mot andra nationer eller grupper så verkar det som att SSU inte försöker ta upp det eller knappt ens är kapabelt att göra det. Det gör ont i mig. Irakier och afghaner är några grupper jag sällan stött på inom SSU, och som muslim har man det inte enkelt. Det verkar som att de grupper där imperialismen driver krig mot, är inte direkt intressanta att kämpa för, och syns av någon anledning inte i organisationen.

Det har inte heller verkat vara lika fint och viktigt att vara engagerad i HBT-frågor. Det är ok att vara homosexuell inom de flesta av de politiska områdena numera, så länge man gör det på ett fint sätt. Inte pratar om det, gärna framstår som asexuell och inte visar några fysiska aktiviteter. Alla har säkert hört någon inom och utom rörelsen säga, "det är okej att de finns, bara jag slipper se dem", som faktiskt accepteras. Säg så om kvinnor och vi är på en helt annan spelplan. Det verkar finnas någon sorts rangordning på förtrycken som är viktigast, där HBT-frågor hamnar längst ner.

Vi har del av det kapitalistiska samhällsförtrycket även inom vårt SSU. Många tycker det känns obehagligt och främmande att tala om förtryck. Vi lever ju i en socialliberal demokrati, och där finns väl inga förtryck? Extra obehagligt tycker människor det är när de upptäcker att de kanske är en del av förtrycket. Då reagerar dessa människor ofta med hån, aggressioner och förlöjligande former av ifrågasättande. Även socialister, speciellt vita män i mellanskiktet. Vi ser det när det gäller HBT-frågor, kvinnokampen och när vi diskuterar hur våra egna strukturer är rasistiska. 

Vi i SSU måste ändra på en hel del saker om vi ska komma någonstans i kampen - om vi ens vill någonstans i kampen för ett rättvist samhälle. Vi måste bestämma oss för vad vi vill, och inte låtsas att alla åsikter ska passa in. Den bistra sanningen för de som vill att vi ska vara ett samhällsparti är, att vårat parti aldrig har varit till för alla, den ambitionen har SAP och SSU aldrig haft. Det är en helt ny kultur som kommer in i organisationen som för mig är helt främmande.  Varför kommer jag inte förklara här, då det går en bit utanför ämnet och kommer ta stor plats. Jag är rädd att det snart kommer att börja höras predikningar om att SSU ska vara för alla. Krav om att vi ska ta bort klass och kön i våra program, att vi måste sluta fördöma Israels politik osv.

SSU kan inte vara för alla. Vi bygger just nu en politisk organisation som verkar vilja bli öppen för alla, men därmed kämpar för färre och färre.

Är man inte intresserad av en större samhällsomdaning så borde man inte vara med. Som det ser ut idag så räcker det att du kallar dig antirasist för att gå med i SSU. Är inte det lite för tunna kriterier för ett vänsterpolitiskt ungdomsförbund som aspirerar på att stå för rättvisa och solidaritet?

Anders Roth

Pub. Tvärdrag Vårnumer 2006