samladeverk

Jag kan tänka mig att nästan alla som läser denna tidning har varit ute på diverse demonstrationer och manifestationer emot USA och Bush, eller i alla fall sett alla torgmöten med protester. Alltifrån dagisbarn som hoppade i takt emot kriget till de mest inbitna tomtarna av bokstavskombinationer till vanliga jobbare. Speciellt stora blev vi under Irak-demonstrationerna på våren för snart 3 år sen. USA och Bush välde ut bomber och soldater över hela Irak i, vad de kallat, en befrielsekamp för Irak. Saddam skulle avsättas och Irak skulle få demokrati. Denna artikel ska inte handla om att jag fördömer ockupationen av Irak, utan om att man måste se igenom systemet och komma fram till en del analyser, som många inom vänstern verkar glömma, eller inte ens konfronteras med.

Ofta tycker jag att man hör att man ska fördöma USA och Bush. Som att just Bush som person eller USA som nation är onda och bara vill folk i världen illa. Ofta kan det se ut så, men man måste samtidigt länka ihopa detta med den ekonomiska världsordningen.

Jag menar att det inte är USA och Bush i sig som är onda, utan att de bara är ett resultat av det kapitalistiska systemet. Just nu är det USA med Bushadministrationen som lägger dagordningen, men det kunde lika bra vara något annat land och administration. Kapitalismen framtvingar imperialistiska krig runt om i världen. Detta sker framförallt p.g.a. att kapitalet under de senaste 30 åren hamnat i en situation där man lider av konstant överproduktion. Överproduktionen är ett fenomen som uppkommer då kapitalet inte investerar tillräckligt, och minskar efterfrågan på arbetskraft. Vi får en ekonomi som producerar mer varor än den kan sälja.

Vi säger så har. Världsekonomin är i en tillväxtfas. Det innebär att man investerar i teknologi, och ökar produktiviteten. Detta är samma sak som att säga att den organiska sammansättningen ökar, dvs. konstant kapital per arbetare blir större. Så länge fortsätter kapitalet att investera, för att profitkvoten har ännu inte fallit till en kritisk nivå. tillväxten är också tillräckligt hög för att efterfrågan på arbetskraft ska kunna öka. Men när profitkvoten sjunkit tillräckligt p.g.a. den organiska sammansättningens ökning, kommer kapitalet att sluta investera. Vi har nått en kris/stagnationsperiod. Då har vi en situation där vi har mycket konstant kapital. Och där kapitalet kan producera mycket mer varor än tidigare. Slutar kapitalet investera kommer dock efterfrågan på variabelt kapital att minska jämfört med tidigare, då har vi överproduktion.

Kapitalismens drivkraft är att föröka kapitalet, kapitalägare ska bli rikare. För att detta ska fortgå så skyrs inga medel, samhälls och folkintressen underställs vinstintresset, arbetskraft och naturresurser utnytjas utan någon baktanke i jakten på framgång. Detta medför att koncentration av kapital, alltså att alltmer av värdepapper och pengar samlas hos en mindre grupp, är oundviklig. Monopol uppstår, trots allt prat om den fria marknaden som skall vara till för alla. I takt med att centraliseringen drivs framåt så kan inte kapitalet begränsa sig till bara några regioner eller nationer, utan lägger hela världen som sin spelplan. Precis som Marx säger i Kommunistiska Manifestet, "Behovet av en ständigt ökad avsättning för sina produkter jagar bourgeoisin över hela jordklotet. Överallt måste den innästla sig, överallt slå sig ned, överallt skaffa sig förbindelse".

Detta sker genom världshandel men också genom att kapitalet gav sig ut i världen. Detta klär borgliga politiker, och även våra, in i ett ord som globalisering. Globalisering skulle alltså vara något nytt som kom under slutet av 1900-talet och bara är att acceptera. Istället så borde man göra en nykter analys av kapitalismen och då kan man förstå att kapitalismens uttåg i världen inte kom för, fem tio år sedan, utan snarare för 100 år sen.

Vad som är oroande angående modern tids ekonomiska politik är att olika företag omsätter mer än vad olika länder i världen gör. Vad som är intressant är inte att USA, Japan och Tyskland leder ligan, utan att av de etthundra största ekonomierna är 51 företag.

Rangordningen går efter länders BNP och företags försäljningsvärde. Titta på Exxon, ett amerikanskt olje och energibolag, de omsätter mer pengar än 162 av världens länder, inräknat är då bla. Finland och Grekland.

För att komma till ett stickspår här kan man ju kommentera den liberala demokratin som just går ut på den fria konkurrensen. Aldrig förr har det pratats så romantiskt om den fria konkurensen, alla ska kunna ta del av marknaden men istället så ser vi bara koncetration av kapital och en hårdare marknadsdiktatur än någonsin.

Tillbaka till analysen. När kapitalet inser att större profiter kan göras i andra länder så tågar snabbt fabriker ditåt på jakt efter profit. Moderna exempel är många, i slutet på 90talet så las däckfabriken Continental i Gislaved ner och lamslog mer eller mindre hela orten, några år senare fick Continental EU-bidrag för att starta upp samma fabrik i Portugal. SAAB i Trollhättan blev utsatt för liknande saker när General Motors medelade att mellanklassbilsproduktionen i Europa ska koncentreras till ett ställe för att höja den redan stora profiten. Valet står mellan Saab i Trollhättan och Opel i tyska Rüsselsheim, som skulle hetsas mot varandra i ett makabert chicken-race. Resultatet blev att arbetslaget i Trollhättan ska jobba sig trötta under ett halvår, med inräknad obligatorisk övertid på lördagar, för att påverka beslutet. Här ser vi igen att profitjakten är större för GM:s direktörer i Detroit än att låta de toppmoderna fabrikerna ligga kvar. Gång på gång hör vi samma sak i media, fabriker läggs ner och flyttar.

När kapitalet inser detta så expanderar det. Samma sak hände i Irakfrågan. Oljan i USA blev en allt hetare fråga, tillgångarna tryter och man måste se sig om för nya tillgångar. Men oljan är inte det enda skälet att gå in i Irak, kanske bara en ytlig orsak.

Överproduktion har drabbat kapitalet och profitkvoten har snabbt sjunkigt.

Saddam blev en bra person att hoppa på och anklaga, och samtidigt kan högern skrika sig hesa om att vi försvarar en diktator och inte vill ha demokrati.

Natten innan bomberna föll över Irak så talade Bush till det Irakiska folket. Det är inte folket han vill åt, utan "de laglösa män som styr ert land". I takt med att motståndet till ockupationen bland det irakiska folket har växt, har samtidigt rapporterna om tortyr gort detsamma.

När irakierna organiserade motståndet så måste det tystas med metoder som sedan länge varit användna. Tortyr i form av sexuell förnedring, religionsförnedring, utsättning för extrem hetta eller iskallt vatten blev snabbt stora nyheter som vi i vänstern bara väntat på.

När kapitalismen gått tillräckligt i ett land så måste den expandera. Marknadsandelar, sk. profitandelarna i sin hemnationen ger mindre och mindre och då inser kapitalet att en expantion kan höja profiterna. Monopol kan vara på gång, eller så delar ett ytterst litet fåtal på marknadsandelarna, så profiten blir allt svårare att få tag på. När profitjakten går dåligt så tvingas kapitalismen in i en fas av ytterligare expansion, imperialism. Andelarna där hemma kan inte övervinnas något mer, och kapitalet ser sig omkring i världen för att hitta nya andelar som ger högre profiter.

Administrationen i USA hade försökt med både jättelika skattesänkningar för de rika och fortsatt låga räntor. Inget av de hjälpte. Det hade inte fått upp ekonomin från 2000 års recession. Men med en ockupation av Irak kunde den amerikanska expansionen få upp kursen igen och in på banan. Det som hjälpte var alltså att staten gorde enorma beställningar på stridsmedel och andra företag som följde med på invasionen så kunde den femte vågen (i den industriella utvecklingen) flyta vidare.

Det som hjälper är alltså enorma satsningar på saker man bara använder en gång.

Vad är då bättre än kulor och patroner?

Företagen slipper lägga ut produkterna på en ovis marknad, staten gör istället stora beställningar. Pengarna kan tom. rulla in innan produkterna är klara. Produkterna används, dvs. man avfyrar kulorna, man köper in nya. Och ekonomin är på väg att gå upp igen.

Anders Roth

Pub. Libertas Sommarnummer 2006