samladeverk

Lönen har alltid varit grundbulten i den svenska ekonomin. Den är livsavgörande för den som arbetar och är den som styr vad man har råd, och inte råd med. Väldigt speciell blir den då såklart också för ekonomer, politiker och företagsägare. Det verkar inte finnas någon hejd på hur avgörande och skadliga effekter en ökning kan göra, speciellt verkar det vara för folk med normal- och låginkomster, vanligt folk vill säga. Skulle man tro allt som medierna pumpar ut så vore höjda löner desamma som att lamslå exporten, hejda tillväxten, stoppa investeringarna och höja arbetslösheten, allt på en gång! Avtalsförhandling på avtalsförhandling riktar man kritik mot facket för hur taskiga de vill vara, dvs. att kämpa för höjda löner och därmed dämpa allting som ska verka gott för samhället. Skulle man tro på allting verkar det finnas en motsättning mellan höjda löner och relativt gott samhälle, i den mån det går idag. En hygglig lön gör att man klarar sig någotsånär och kan ibland tillåta sig köpa något som man vill ha utöver hyra, mat, avgifter etc.-utkomsterna. En lite bättre lön gör att man då och då kan tillåta sig att slösa ibland, hur man nu vill se det. Då blir principen, ju högre lön, ju mer frihet. Och då talar vi om köpkraftens frihet, inget annat. Det är så lönen blir grundbulten i våra liv. Även om några vill hävda att pengar inte är allt, så är de ju otroligt betydelsefulla ju mindre av dem man har.

 Lönen styr trots allt hur vi lever vårt dagliga liv, och blir på så sätt överskuggande för allt vi gör. Låter man sen företagen sätta upp jättelika annonser tillsammans med tv/radio-reklam och hemskickade broschyrer så går halva tanken på "vad man ska ha" och andra tanken "vad man har råd med". Det blir press på en att konsumera mera och mera, samtidigt som företagen vill hålla lönerna nere, en ohållbar situation. Som det ser ut idag i medierna ges, som ovan sagt, bilden av att lönen är hotet mot den svenska ekonomin, och regeringarna formar sin politik efter den.
Jag har här gjort en tabell över hur resonemanget kan låta:

Ökar lönen

Ökar företagets kostnader

Ökar inflationstakten

Minskar investeringarna

Minskar exporten

Minskar jobben

Minskar reallönen

Den "goda cirkeln" ska alltså se ut såhär:

 Låga löneökningar

Låg inflation

Högre export och investeringar

 Högre tillväxt

Lägre arbetslöshet

Högre reallöner

Lönen är inte boven!

 Det kan ju låta drastiskt att säga helt tvärtom vad etablissemanget gör, men det har ju blivit ens uppgift som socialist, så de gäller såklart här med. För att gå till botten med det här måste man gå till botten med vem som sätter priserna. Alla prislappar du möter sätts i stor grad av företag. Prislapparna på nudlarna har företaget satt, prislapparna på ölen på krogen har företaget satt och priset på bussbiljetten har, jo precis, företaget satt. Detta säger såklart ingen emot, fast det är heller ingen som tar upp det. Då är det mycket enklare att säga att prisökningar beror på löneökningar, istället för erkännandet av att det faktiskt är företagen som sitter och skriver prislapparna. För det finns ingen naturlag som säger att en löneökning måste betyda en prisökning. Således bör man tänka på att när ekonomerna pratar om att en löneökning måste innebära prisökning, menar de att löneökningen får företaget att höja priserna, vilket inte alls är ett måste. Det är här det farliga ligger. Att vi inte ska begära högre löner för att det betyder prisökning sen inflation. Företaget hade lika bra kunnat ta löneökningskostnaden från profiten.

Som det ser ut idag existerar inte den diskussionen då de som borde föra den varit de som försökt plåstra om inflationens baksida gång på gång. Diskussionen som den är idag är står mellan proffspolitiker, fåtal företagsägare och en bunt ekonomer som alla kommer fram till två lösningar på problemet:

? att stimulera ekonomin med ökad inflation som följd och osäkerhet om hur det ska gå med arbetslösheten.

? att strama åt ekonomin med ökad arbetslöshet och viss ovetskap om inflationens upp och nergång.

Istället så borde ingrepp göras i företagen så att vi styr var lönepålägget tas ifrån. Bäst vore såklart om de togs från profiten men på sikt måste vi även disskutera vem som äger och styr företagen. Inflationen kommer som svar på kapitalismen där massarbetslöshet inte accepteras och löneökning blir prisökning. Detta råder vilken regering som än sitter. Senaste socialdemokratiska regerings representanter använde de som argument mot tex. Kommunals kamp för högre lön 2003, och på Thatchers tid i England var det desamma, vilket sen slutade med att Thatcher själv satsade mångmiljonbelopp på offentlig sektor som räddning. På sikt kommer vi bara att kunna lösa inflationen på två sätt. Antingen så närmar vi oss 30-talets ordning och monterar ner välfärden och accepterar höjd arbetslöshet. Eller så krävs ett annat systemskifte - ett ekonomiskt sådant. Ett skifte från ett system som bygger på oerhörd koncentration av makt i privata händer, till ett där ekonomin ligger under demokratiska principer i enighet med folkets vilja. Tränger man in i kärnan på inflationen handlar det om vilken syn man har på samhället i stort. Var 30-talet något vettigt, eller ska vi börja rita upp planerna för socialism?

Anders Roth

Pub Libertas mellandagarna 2006